Jag skriver ofta om kärleken till mina barn, och om den gränslösa tacksamheten. Ändå mår jag illa av sånt här som cirkulerar på Facebook.
♥ ♥ ♥ Jag kommer alltid att behöva mina barn, oavsett i vilken ålder jag är. Mina barn får mig att skratta, gör mig stolt, fått mig att gråta, sett mig gråta, kramat mig hårt, sett mig misslyckas, piggade upp mig, höll mig på fötterna och har drivit mig till vansinne ibland…..Men mina barn är ett löfte från högre makter att jag kommer att ha vänner för alltid! Sätt detta som din status om du har vackra barn som du älskar av hela ditt hjärta ♥ ♥ ♥
Så olika vi är. Jag anar att det är samma grundkänsla som får den ena att kopiera såna här statusar och den andra att ”kräkas” över dem. Det gör jag. Språket är uselt och för övrigt tror jag inte på det som står. Det finns tyvärr många barn och vuxna som har brutit kontakten, och hur nära banden än är så är definitionen jag tänker mig i föräldra-barn-relationen inte detsamma som vänskap. Kopierade statusar, massmejl, opersonliga julkort och kedjebrev är sånt som jag vrider mig obekvämt av. Men utmaningar som den Märta har skickat kan jag gilla. Själva ifyllandet, däremot inte spridandet. Så snart kommer svaren.
Söndag och kyrkdag – med bland annat fikafixande och nya bekantskaper. Sen hem och härlighetsskotta. Jag gillar verkligen den motionsformen. Särskilt när snön är lätt som idag. Och ett tag var det som att det var konstsnö som föll ovanpå den andra.
God söndagmiddag (risotto, sallad och kött har jag väl visat på bild hundra gånger redan…) och nyss åt jag de sista tre pralinerna ur denna ask som inköptes igår. Vi åt ingen Alladin i jul, så en födelsedagshelg kändes det passande.
Och nu är det nog väldigt passande med en promenad.
Ja, man är verkligen olika, tänker jag när jag ser de här grejerna som det är tänkt att man ska sprida på facebook. Eller när jag har fått kedjebrev (tack och lov inte så ofta).
Just i detta fallet, så tänker jag också att barn inte är att ha ”vänner för alltid”. Jag tänker att barn inte någon gång är en garanti mot ensamhet eller brist på självkänsla. Min rädsla för att aldrig få barn har inte handlat om att bli ensam eller utan omsorg på ålderns höst. Det har nog mer handlat om att aldrig få uppleva dynamiken i att leva med barn som växer upp.
Men, som sagt, man tänker på olika sätt…. 🙂
Just det. Barnen blir liksom ett medel om man ser dem som nåt som ska rädda en från ensamhet… Jag förvånas ofta över hur olika man tänka. Och är inte alltid så nådig i mina tankeomdömen….
Tack.
Så skönt att någon som redan är förälder skriver sånt här. När jag skriver det så är jag bara ”avundsjuk och missunsam”. Det missuppfattas och blir bara knäppt.
För mig är det (oftast inte) svårt att se den där rena kärleken, uppskattningen och kanske förundran över sina barn. Det som gör mig ledsen eller retar mig (beroende på ursprungshumör) är när det lixom ska visas upp något som inte känns genuint, när man måste kleta något i ansiktet på någon annan. Något som det som du kopierat in ovan. Det som inte kommer från hjärtat utan från en dålig självkänsla eller något sorts konstigt självhävdelsebehov.
Just det – där satte du huvudet på spiken (sista meningen). Vilken skillnad att skriva något personligt om att ”jag är så glad över mina barn”, istället för en sån där googleöversättstatus…
Jag hoppas att du OCKSÅ snart ska få skriva om sånt här i egenskap av förälder.
Jag hatar verkligen såna där statusar som ska kopieras och föras vidare. Hur fina de än kan låta…
Den du hade här i bloggen var ju bara så konstig!