Det är en annan dag. Både fastan och påsken är över. På fettisdagens kväll stängde jag, också i år, ner mitt privata Facebookkonto. Wordfeud (som inte fanns med förra året) raderade jag också, i syfte att bryta vanor och ägna tiden åt annat. Svårt att säga om pausen har gjort mig ens en smula visare, lugnare eller frommare. Sannolikt inte, men jag har ägnat mer tid åt annat. Sånt som jag tror bygger upp mig mer än t ex Facebook och Wordfeud.

Så nu är frågan: ska jag återuppta det eller låta pausen fortsätta?

Författarsidan på Facebook har jag kvar, och ser där inget av vad andra har för sig. Och jag märker att jag inte är sugen på att väcka upp den privata profilen som brukar vara minst sagt aktiv. Så den fastar nog vidare. Och de som eventuellt saknar mig där hittar mig lätt på andra ställen. Fast då måste man ju anstränga sig lite och lyfta blicken från Fejjan 😉 Det är inte alltid lätt att göra det. Jag själv fastnar alltför lätt i bekräftelse- och nyfikenhetsträsken i Facebookland. Jag gissar att precis samma marker finns i Twitterlandet. Så jag tror jag fortsätter att hålla mig utanför. Och övar att lyfta blicken både uppåt, utåt och inåt. Kanske det går även med FB. Men jag tror det är svårare.