Fastan i vårt kyrkoår inleds idag, en tid som hjälper mig att bryta mönster och minnas att tänka på sånt som lätt glöms bort i vardagsbruset. Också hos den som är sjuk brusar det, i tidningen, i mejlboxen, i huvudet, i sociala medier som besöks i brist på andra sociala sammanhang.

Frälsarkransen – radbandet som skapades av Martin Lönnebo för 20 år sen, och som säljs av Verbum – hjälper mig också i år att minnas att stanna till i tanken, samla kraft där jag tror källan bor. Fasteinsamlingen Utrota hungern hjälper också till att byta fokus.

Nu stannar jag till med tydlighet, för nu är fastan här. Facebook är inaktiverat och Twitter i träda. Lördagsodis och dito vin läggs ner, liksom det spel jag har haft i telefonen. Avstå somligt – inte för att det är något fel med nåt av det – men för att påminna mig om att välja annat. Välja nytt, om så bara för en tid. Val som är mina egna och som ingen annan behöver göra. Bara den som vill. Mera vegetariskt hoppas jag det får bli, mer uppbygglig läsning, mer bön, mer eftertanke, mer tanke på dem som saknar vad jag äger och helt enkelt mer pacing.

Pacing is not something you learn fast.
Men fastan kan hjälpa till med pejsingen. Så i år blir fastan både något för min tro och min hälsa. För min hälsas skull ska jag varken läsa eller skriva så här långa texter, så det kommer inte bli bloggande om fastan. Däremot kortare dikter på Ekhemmanet, det stillsamma Facebookkontot utan störning av något rushigt nyhetsflöde.

Tidigare år har jag här på bloggen skrivit om mina reflektioner kring fastan, Frälsarkransen, livet och tron. Tankarna är nog rätt tidlösa, så om det blir tyst här – välkommen att bläddra tillbaka i arkiven.