Ibland drabbas jag av vrede. Kan inte sluta tänka på sånt som går mig emot. Fastnar i tanken på människor som jag upplever väljer bort mig. Som låter bli att uppmuntra mig på de sätt som de vet är viktiga mig. Som möter omtanke med tystnad. Som har förväntningar på mig men inte ger något tillbaka.
Vreden är inte behaglig. Den bryter ner och leder inte framåt. Men den berättar något om mig. Mitt mogna jag vill gå till botten med mig själv och reflektera över varför jag blir så arg. Vad det är i andras agerande som sticker vassa nålar i min självbild. Och varför det gör ont. Mitt omogna jag säger ”jävla idioter som inte kan bete sig som folk”.
Jag somnade arg igår. Medan jag tänkte på ett bibelord i Efesierbrevet. Att inte somna arg.
”Låt inte solen gå ner över er vrede.”
Jag somnar inte osams med dem jag älskar, men ibland med dem som egentligen inte står mig nära men som av någon orsak stör mig. Jag somnar osams med min sjukdom som först blev bättre men nu blommar ut värre igen i och med en förkylning. Jag somnar osams med febern som tvingar mig att ställa in resor och aktiviteter som jag längtat hett efter eftersom de skulle berika mig själsligen. Jag somnar osams med min hysteriska vilja att göra skillnad för andra och det ideella uppdrag jag tog på mig just innan jag blev sjuk, och som jag gör mitt bästa att klara fastän det tar oerhörd kraft. Jag somnar osams med framtiden efter ett besök på jobbet som var fullt av glädje och vilja att komma tillbaka men lämnade hopplös eftersmak eftersom jag är sämre och inte alls kan veta när jag kan jobba igen. Och jag somnar osams med Paulus som skrivit såna galna råd. Han hade väl inga barn. I så fall borde han ha förstått att det är helt bortkastat att ge uppmaningar med ”inte” i. Hjärnan förstår inte inte. Säg hur jag ska bli av med vreden istället. Och febern. Dumma Paulus.
Du har verkligen förmåga att använda orden.
Dagens text, en som lockar till leende (som så ofta), men ett leende som fastnar halvägs.
Din text idag gör att jag accocierar till nåt jag funderat på på sistone. Att omtanke som endast visas en dag i veckan, inte gör så stor skilnad i längden.
Visst är det ”tur” eller vad man ska kalla det, att vår gud är en som tål att man är arg på honom.
Lite som det du brukar säga, att ett ord säger mer än tusen tankar (eller hur det nu är 😉 )
Den tanken förstår jag, och verkligheten som ligger bakom den eldar på min vrede… Vi människor är så skrämmande trasiga. Inte bara trasiga av sjukdom, utan ofullkomliga i hur vi bemöter varandra och oss själva. Jag brukar aldrig längta till himlen, men jag kan ana att det finns vissa saker som inte blir kompletta förrän vi är där. Låt oss hoppas att det inte gäller vår hälsa….
Vad det gör mig ont om dig kära Cecilia. Jag har känt din vrede och bitterhet o bett att du ska bli befriad från det.
Jag tänker att när Paulus skriver låt inte solen gå ner över din vrede så är det inte själva ilskan han menar, för vi får bli arga utan jag tror det är bitterheten som smyger sig in i vår vrede som skadar oss och mest oss själva och som vi inte ska låta slå rot i oss. Rycks den upp innan solen går ner blir vi inte skadade.
Psaltaren är full av texter där man är vred på Gud och får uttrycka det. Vrede för mig är mer besläktat med sorg och saknad över det man får avstå.
Att behöva avstå saker man längtat efter både för egen skull och andras kostar på och just när kroppen hindrar en blir det så personligt tungt.
Att uppleva att ingen bryr sig med omtanke är inte bara sårande det är tärande också. Ssk om man själv är en som bryr sig om andra. Jag brukar försöka tänka kanske de har det tungt av ngn anledning som jag inte vet och därför inte orkar visa omtanke. Det blir lite lättare om man kan tänka så än när det får såra en. Min absolut närmaste vän här i stan slutade höra av sig när jag fick cancer, det var en djup sorg, men jag tror hon inte orkade med det och då fick det bara vara för henne. Så ibland finns det orskaer vi inte vet. Men ajg ber att några ska visa sin omtanke om dig på ett påtagligt sätt, ett som syns mer än blogginlägg. Omsluter dig med varma kramar o böner och Gud är med dig även i den mörkaste dal Ps 23
Det är verkligen inte så att jag saknar människors omtanke. Det vill jag poängtera. Det finns så otroligt många som bryr sig om – och jag är tacksam att ha sluppit uppleva det du gjorde med din närmaste vän. (Även om det vissa ledsna dagar kan finnas besvikelse över dem som hör av sig väldigt sällan). Det jag nämnde handlade om enstaka individer i ett stort nätverk av personer som inte är nära men som jag då och då stöter på av olika anledningar. Såna som kan slänga ur sig saker i ord eller skrift, eller välja att låta bli och därmed göra ett val som påverkar mig. Och som jag har för gott om tid att tänka på när jag ligger här.
Jag är så tacksam för din bön och omtanke. Men undrar vad det är du tolkat in när du skriver att du har känt min bitterhet. Jag är ibland (orimligt sällan i mina ögon) arg, besviken och vansinnigt trött på sjukdom som tar om och hindrar livet och det jag längtat efter att göra. Och den känslan kan förstärkas om jag upplever att människor betett sig fel. Men bitterhet är något helt annat. Och om det uppfattas som bitterhet att jag uttrycker ilska då är det ett slags kvitto på att det inte är helt OK att erkänna sin vrede.
Jag förstår att du blir arg och jag tycker det är rättmätigt att bli det. Ibland när jag känner ungefär så hjälper det mig lite att tänka på att det är de som är små i situationen och inte en själv. Men ibland hjälper det inte.
Jag hoppas din förkylning går över och att du återigen ska få känna att du tar steg framåt, bort från sjukdomen.
Ibland tänker jag också att jag nog i din situation hade varit både bitter, arg och oerhört ledsen och frustrerad. Rädd. Jag tycker du är fantastisk som ändå lyckas ge uttryck för så många andra aspekter av livet, mitt i sjukdomen. Kram
Tack för de orden, Hedda! Jag tror att det hjälper till att jag tillåter mig trilla ner i vrede och förtvivlan ibland. Då får de känslorna rinna genom systemet och kan sen (i bästa fall och oftast) ge plats åt ögonblicksglädje och tacksamhet igen.
Tankarna bakom NVC (Non Violent Communication) och första Radiopsykologens återkommande ord om att ”känslor är budbärare” kan ibland hjälpa mig med att gå till botten med en del känslor, men ibland ids jag inte förstå varken mig själv eller andra och landar i svartvita omdömen. Inte helt ovanligt iofs i mänskligheten. 😉
Jag vill säga förlåt för att jag vart tyst. Jag är ju en av dessa som inte egentlgen känner dig och som kan välja att skriva eller att låta bli. Min sommar har varit påfrestande och jag har gett och gett till de som finns i min vardag, så mycket att jag inte haft något kvar till något eller någon annan…. Jag har läst ibland och velat skriva något, men kännt mig helt tom inuti. Nu börjar jag återfå lite energi och hoppas kunna skriva något litet ibland igen.
Jag tror att det är bra att du tillåter dig dina känslor sådana de är. Annars finns risken att de ligger och pyr och omvandlas till något annat, mycket jobbigare och svårare att rå på. Visst får man lov att vara arg!
Tack för att och för det du skriver, Christina. Jag är ledsen att du har haft det tufft i sommar. 🙁 Om du vill skriva mer om det så vet du var du ska hitta mig, eftersom bloggen om dig inte finns än. Önskar innerligt att du ska få påfyllnad av kraft och höstgnista.
Jag vände o vred på om jag skulle skriva ordet bitterhet, jag förstår att det var för starkt, men jag har fått känslan att det legat ngt under din vrede över att sjukdomen inte släpper, att det inte går åt rätt håll, att du ideligen får avstå. Men jag ber om förlåtelse om jag tolkade fel .
Jag menar absolut inte att du är en bitter människa så har jag aldrig upplevt dig, men det kändes som ngt som tärde dig djupt under vreden och det ville jag be att du skulle slippa. Det kunde jag ha bett om utan att skriva något som gjorde dig illa så förlåt
Om du tolkade det jag skev som att det inte är ok att visa vrede då missförstod du mig. Man får vara vred och jag försökte bara visa en annan tolkning av Pauli ord om låt inte solen gå ner över er vrede . De orden har en fortsättning som jag tror är det viktiga i paulus ord nämligen” ge inte djävulen något tillfälle”
Alltså vi får vredgas när det är befogat men vi ska akta oss för den onda vreden som vill förgöra och förstöra och ge igen, som skapar agg i oss.
Jag tror mig förstå hur less du är och besviken och du får vara det och du får säga det o skrika det och dela det med alla de ord du har. Jag har kanske under årens lopp sett och mött för många som fastnat där o blivit bittra i sin vrede att de blivit orättvis behandlade av livet och inte kommit vidare. Och jag ville inte att det skulle hända dig.
Men för allt som blev fel i det jag skrev ber jag uppriktigt om förlåtelse och hoppas att det inte skadat vår relation för det var inte meningen.
Tack för förlåtelse och djup omsorg! <3
Jag tror jag reagerade så starkt på ordet bitterhet för att jag har upplevt förr att det många som inte anser det OK att, andra eller jag, uttrycker negativa känslor. Att djup vrede eller sorg får etiketten bitterhet fastän det är en beskrivning av ett nu och inte något som fastnat. Precis som att oerhörd lycka och tacksamhet också kan beskrivas, men där det är mer tillåtet.
Kanske reagerade jag onödigt starkt eftersom bitter är det sista jag vill vara. Reagerar alltid när jag ser människor som fastnat och ser sig som offer för allt som sker. Sån vill jag inte bli, och hoppas tror att det inte är risk för det.
Stor kram!