För fem år sedan satt vi på flyget, vår nioåriga tös, mannen och jag. Nyblivna bloggare på väg till Kenya. Dagen före hade jag sett min pappa i livet för sista gången, och pratat med honom om att vi skulle åka och hämta hans fjärde barnbarn. Sen hade vi blivit följda till tåget av familjen här hemma och mötta på Arlanda av en stor skara vänner som ville vinka av oss.
Ovanför molnen, men inte med norskt bolag den gången.
Det var en dag av lycka och förväntan. Snart, snart skulle vi vara tillsammans med vår familjs fjärde pusselbit och möta hans första land. Det är en glädje att tänka på den dagen, och att tänka på att ingen olycka eller sjukdom hindrade att vi blev till, som familj. Samtidigt minns jag olyckor och sjukdom både före och efter det mötet, och även i detta nu. Livet är sällan bara det ena. Vissa dagar ryms allt samtidigt. Lycka, gråhet och trasighet. Förtvivlan, vardag och förundran. Alltihop är livet. Hela färgpaletten.
Tänk att det gått fem år! Hittade er blogg för knappt fem år sedan när vi började fundera på adoption och Kenya låg oss varmt om hjärtat.
Ja, och tänk vad som hänt i ditt liv på de åren! 🙂
Vilket härligt minne!
Önskar att jag hade hittat till er blogg redan då, men jag började inte läsa om adoption förrän ett halvår senare. Men jag har för mig att jag vid något tillfälle läst hela er gamla blogg i ett svep :-)!
🙂 Ja, minnena är härliga! Jag har gjort några försök genom åren att göra bok av kenyabloggen, men det verkar väldigt bökigt tyvärr.