Jag läser mig tillbaka bland mina egna reflektioner.
Läser om tacksamheten över att bara ha drabbats av en sjukdom av ”en art som går över. Alldeles snart hoppas jag, efter några fler inställda aktiviteter och några fler dagar i pippikläder. Och några fler liter te.”
Det orden skrev jag för 354 dagar sedan. Och sjukdomen har fortfarande inte gått över.
Lilla hjärtat. Så lite hon visste om livet.
Femhundra liter te senare. Fortfarande i pippikläder.
äh, jag kommer inte på nåt vettigt att skriva, allt jag tänker skriva är så himla korkat och urdumt just nu! 🙂 typ nå, hoppas det i alla fall var god te eller nåt. Ja-a, vad kan man annat säga? (sagt med finlandssvensk accent och ironi) den där skitfebern skulle gärna ha fått ge med sig för en cirka 499 liter te sen i mitt tycke…
har tänkt mycket på dej och alla mail jag skickat till dej det senaste året. Börjar liksom komma ur nån slags dimma nu och är väldigt emotionell och har lite dåliga spärrar just nu känner jag, men det är skönt att kunna lite andas igen. Tack för att du finns och att jag får läsa med i din blogg, kram!
Teet var gott och accenten älskar jag 🙂
När jag gick bakåt i tiden hittade jag minnen av dina mejl. Gott! Tack för dem. Jag gläds mycket åt att du kan andas friare.
Ibland är det skönt att inte kunna se in i framtiden för då vet man inte om man skulle orka. Massa kramar!
Det har du rätt i! Tack och kram till dig!