Mitt armband är detsamma varje dag dessa veckor. Det som somliga har trott varit gjort av barnahand, men som är en andakt. Frälsarkransen. Den som under de år jag har känt till den har fått trons tankar att formuleras och upplevas. I samtal, i sångtexter, i fastepärlor, i mig.
En del dagar orkar inte böner eller reflekterande tankar fram. De dagar när ögonen fastnar på den sandbruna ökenpärlan eller på den nattsvarta pärlan som speglar mörkret och besvärligheten i de dagarna. Då räcker det att låta fingertopparna löpa över glaspärlorna och tänka att ”jag vill tro, jag vill nå Dig igen.”
Tror också det. Vissa dagar kanske inga ord blir bedda. Men jag tror Gud förstår även en symbolhandling som den du beskrev.
Många varma tankar till dig med en kram.
Tack för alla varma tankar, Tolmia! <3
Det är under såna dagar jag håller hårt i tystnadspärlorna… ”jag orkar inte mer nu gud. Låt träden växa gud. Jag ligger här ett tag och lyssnar på när de gör det”
Kram
Fint! Med mycket igenkänning. Kram!