Innan vi fick barn fanns längtan med i många år. Vi hörde till dem som var öppna med det, och jag minns att tröstande, fina vänner sa att det var så orättvist att vi inte kunde få barn – vi som skulle bli såna fantastiska föräldrar. Det var rart sagt, och vissa ögonblick kan jag tänka att det är sant. Vi är just de föräldrar våra barn skulle ha, och ibland är vi helt oslagbara. De bästa liksom. Och så andra stunder, rätt ofta, känner jag mig allt annat än fantastisk. Som när sonen – precis som varenda gång på affären frågar efter (men inte får) mynt och jag vill gå in och svära på butiksägarens kontor över att de ställer såna skitsaker precis vid kassan.
Den där bilden tog jag för ett tag sen efter ännu en diskussion vid kassan med sonen. Jag får beundra hans hopp och tålamod. Han får alltid nej, ändå fortsätter han fråga varje gång. När jag tog bilden tänkte jag mig inte att den skulle illustrera ett blogginlägg om föräldraskap. Snarare något om giriga butiksinnehavare. Men så läste jag dagens blogginlägg av Petra Krantz Lindgren, med ett exempel som handlar om just dessa leksaksmaskiner. Det fick mig att skämmas lite över mina tjuriga reaktioner vid kassan, för jag håller så med denna kloka kvinna. Barns känslor ska inte förringas. Varken stora eller små barn ska behöva höra att ”det är är inget att bry sig om”, ”det där du gillar är bara skit” eller ”så där ska du inte känna.” När jag är i harmoni med mig själv är jag en bra förälder och vän i fråga om det. Riktigt fantastisk faktiskt. Men när jag är feberöm, stressad, ledsen, sårad eller bara stå-i-kassan-trött så brister jag alldeles för lätt och kallar leksaker och musik för skit utan att tänka in vad det gör mitt barns eller andras känslor.
Jag tycker fortfarande att det är skitsaker och barnlurendrejeri i de där montrarna. Men känslorna de väcker hos barnen kan mycket väl vara desamma som dem jag får när jag ser detta i affären. Så nästa gång jag hör sjuåringen fråga ska jag tänka på hyacinter först. Och kanske på allergi sen. 😉
Tack och lov har jag ingen allergi mot den sköna doft som just nu omger mig här hemma. Men jag är överkänslig mot en del andra saker.
Din tanke och parallell med skräpsakerna och hyacinterna är riktigt bra. det ger samma reflektion som yngste gossen här hemma fick mig att göra en gång för några år sedan.
Så här var det då;
Jag har också alltid konsekvent under väldigt många år sagt bestämt nej till mynt till dessa skräpsaksautomater. Har dessutom kallat det för skräp och skit till barnen med de högt önskande tindrande ögon som tittat på mig i förhoppning varenda gång. Varenda affärsbesök.
I många år. Så växte en diplomat, en förhandlare, en rättspatostänkare, upp i vår familj. Vår yngste.
Det jag tyckte var skräp och skit kanske inte var det för andra hävdade han och gav mig vid 6 års ålder en föreläsning i att alla inte behöver tycka lika.. Och övriga syskon hängde på yngsteman och ifråga satte det jag benhårt höll för rätt.
Jag funderade länge. Ingen av barnen frågade, konstigt nog, på flera veckor efter mynt till skräpautomaterna. Så en dag kom frågan igen och färdig funderad som jag var, så fick de mynt. (Hade tanken att de skulle få se och lära) Gissa om de var förvånade. Lyckliga fick de sina skräpsaker. Och, precis, innan vi var hemma så var alla tres saker trasiga.
E har aldrig frågat igen (och hänvisat till att de bara går sönder när jag frågat om hon vill ha. Och nu tycker hon dessutom att hon är för stor), D någon gång, J några fler gånger (gissar att det har med åldern att göra hur snabbt de inser (vill inse) att det faktiskt är skräp. De har inte fått varje gång de önskat nu heller, (trött-less-ta mig härifrån-sur-tvär nej-mamma som bara säger tvärt NEJ finns ofta på affären, tro inget annat.), men nu har jag haft belägg för, och kunnat hänvisa till något, när jag (nu mer) säger att de går ju sönder på en gång. Det är nog 2 månader sedan yngste sonen frågade sist så jag hoppas att han har insett fakta.
Han har ju skrivit i sin komihågbok; ”Minns att mamma alltid har rätt! (Men det är ok att ifrågasätta det hon säger så får vi båda något att tänka över.)” 🙂
Kram
Tack för en underbar berättelse! Det ryms många reflektioner kring föräldraskap och förhållningssätt kring de där maskinerna. 🙂 Och visst är det mer lärorikt att själv inse att sakerna inte håller än att tro på någon annan som påstår det.
Tjat är inte den roligaste delen av föräldraskapet.
Och att affärerna vill använda barns tjat gentemot föräldrar för att tjäna extra pengar.
Nä sånt är jobbigt!
Kram hälsningar Tolmia
De använder kanske andra argument för sig själva. Som att de har fokus också på sina små kunder. 😉
Det enda jag gått med på är studsbollarna. För de är ok. Men jag ska tänka på att försöka säga att jag förstår att de tycker att sakerna ser fina ut men att de inte är värda pengarna, istället för att säga att det är skräp.
Studsbollar finns det här med när jag tänker efter. Så nån gång har jag givit med mig. Och nån gång har jag sagt att ”Har du inte din tia i fickan?”
Åh, vad glad jag blev när jag läste det du skrivit Cecilia! Jag har delat på min fb-sida. https://www.facebook.com/petrakrantzlindgren.se
//Petra
Tack Petra! Oj vilken genomslagskraft din blogg och Facebooksida har! Min statistikstapel rusade i höjden så snabbt att jag fick svindel. 😉
Jag är 42 år och när jag var liten kom de där maskinerna till affären som vi alltid handlade i. Jag ville ha, mamma sa nej. Jag tjatade, hon sa nej. Jag tiggde, hon sa nej. Tills jag fick egna pengar, då smög jag dit, stoppade ner en krona eller två, vred runt och njöt när den stora runda bollen trillade ut. Den brukade innehålla en nyckelring, en liten boll eller en figur i plast. Lyckan blandades alltid med besvikelse, men oftast var det överraskningsmomentet som var själva grejen. Precis som med en adventskalender.
25 år senare fick jag egna barn och när de med stora bedjande ögon ber att få en femma eller t.om tia till en smurf, barbapapanyckelring eller studsboll så brukar jag faktiskt ge dem det. Det är så lite pengar för mig och så stor glädje för dem.
Roligt att du minns hur det var för dig som barn. Jag tror det hjälper oss till ett gott föräldraskap. Tack för hälsningen!
Kul med hänvisningen till bloggen för det hon sa varju så rätt.Och det gäller ju i så mkt att kunna bejaka känslan och längtan, att bekräfta att man får känna o tycka, även om jag har en annan åsikt. Sen att kunna säga nej ändå är ju en annan sak. Mina barn var så rolig a nrä de var små, de var ju så allergiska så de tjatade aldrig om ngt i automater eller godisupplägg, men därmot kunde de säga ”men mamma ska du inte köpa lite godis till dig”. ”Nej” sa jag ”ni får ju inget så då är det inte rättvist om jag äter”, ”men det gör inget köp du så du blir glad”. Vad säger man då? Underbara omtänksamma unge.
Ha en bra dag i hyacintdoften, njut även åt mig som inte kan njuta. Kramar
Kloka barn! <3
Jag njuter åt dig med!