När jag för ett tag sen skulle köpa ett biopresentkort på Pressbyrån, märkte jag att jag stått och svarat på helt ovidkommande frågor utan att dra i bromsen. Det är förvisso vanligt att få märkliga frågor av just pressbyråanställda. De få gånger jag besöker en sån kiosk får jag alltid frågan om jag inte vill köpa ett till exemplar av samma produkt eller varför inte en kvällstidning till juicen? Varför då liksom. Varför skulle jag köpa två flaskor bubbelvatten när det är en jag vill ha? Och varför tvingas personalen till att fråga istället för att vänta på kundens initiativ? Störigt.
Men det var inte såna frågor jag fick när jag skulle köpa biopresentkortet. Då undrade expediten:
– Är det till ett barn eller till en vuxen?
– Är det till en kille eller till en tjej?
Inte förrän jag svarat färdigt och fick ett dödskalleprytt kort i handen så fattade jag vad hon höll på med. Hon fördomsexpedierade mig. Jag hade svarat ”barn” och ”pojke” och fick därmed ett svart biokort med dödskallar. Om jag hade svarat ”barn” och ”flicka” hade jag fått ett rosa med hjärta på. Ett barn kunde alltså inte få presentkort med tulpaner på och en vuxen kvinna skulle inte kvala in att få ett dödskallekort.
När jag förstod försäljningsmetoden och ifrågasatte den så fick jag veta att alla pojkar hon kände tyckte dödskallekortet var häftigast. Tror jag det om pojkar alltid förutsätts älska dödskallar. Och det välkända tycker vi mer om än det okända. Det är ju så fördomar fungerar.
Min pojke vill ha det med hjärtat!
Skrattade först åt ditt inlägg, för just på Pressbyrån blir jag alltid förvirrad: Öh, va? Juice? En till banan? Ööööh… Jag brukar knappt vara vaken, och som du säger, hade jag velat ha en banan till bullen, så hade jag väl tagit det.
Undrar hur långt man kan dra det där med korten? Invandrarkille, singeltjej, alkis… Vi kanske borde göra en studie?
Kunde bli en dyr studie. 😉 Men biotät!
Min son väljer nog helst döskallen. :-/ Men idag köpte han ett pärlhalsband till sig själv. Sånt kan göra en mor glad. 🙂
Håller med.
Såna där fördomar kan göra mig tokig.
Liksom leksaksreklamen i vissa kanaler.
Tjejerna ska ha gulligt och killarna häftigt har de bestämt.
Det är ingen bra förneredelse försöka vuxenvärlden.
Och det är ju därför leken finns.
För så värst gulligt kanske det inte alla gånger är att släcka bränder eller reda upp brott.
Och så värst häftigt är det kanske inte att torka snor och byta bajsblöjor.
Klok reflektion. Man kan undra vem som styr alltihop. Nån hemlig ”bevara känsrollerna-klubb”?
Mina söner hade velat ha hjärtat eller blommorna. Min dotter också. Man kan undra varför de inte bara visar vad som finns att välja på och frågar vilket man vill ha? Blääääää.
Just precis. ”Vilket vill du ha?” är ju dessutom en fråga som är mycket enklare att ställa än en fördomsenkät…
suck… min dotter hade garanterat valt dödskallen, och det hade jag också gjort när jag var liten. Fast när jag var liten så fanns det inte den här uppdelningen på samma vis som det är nu – det var lego, och så var det det. Känns som att sen 90-talet eller nåt sånt så har det riktigt exploderat med rosa-ljusblå uppdelningen, kanske folk inte var så nöjda med 70-talsneutraliten som jag var?
Just det, det kan ju inte bara vara butikernas fel. Om inte de här uppdelade kläderna köptes så skulle ju det mer neutrala utbudet växa. Jag klädde tösen i blått och grått tills hon sa stopp och bara ville ha rosa och lila. Då gav jag med mig. Och började därmed stödja stereotypiska uppdelningar…