Baksidan av vår lokaltidning presenterar alltid rubriken ”Fem röster”, dvs en fråga ställs till fem personer på stan (eller byn) och jag roas av att tänka på vad jag själv skulle ha svarat. Idag var frågan ”Har du några fördomar och om vad?” Jag blir nedstämd när jag läser svaren. Människor svarar nej på den frågan. Att tro att man inte har några fördomar är väl betydligt värre än att ha dem. Om jag svarar ”Nej, jag har inga fördomar” så borde det innebära att (jag tror att) min bild av människor är objektiv. Eller vad kan man tänkas lägga in i frågan?

Jag har fördomar. Mängder. Både positiva och negativa. Och jag har svårt att tro att det finns nån enda människa som aldrig bildar sig förutfattade meningar om människor. Fördomsfrihet och sanning är något som jag tror bara finns hos Gud. Vi människor måste skapa oss bilder för att få ihop verkligheten. Sen är utmaningen att ifrågasätta de bilder vi själva skapat oss.

Jag tror det finns en föreställning om att fördomsfri betyder att man tror på människors lika värde. En felöversättning. Jag har massor av fördomar men jag är samtidigt övertygad om att alla människor är lika mycket värda.

Sen finns det en märklig idé om att övertygelsen om människors lika värde innebär att det är förbjudet att tala om skillnader mellan människor. Många tycks tro det. Att det liksom är finare att vara färgblind. Jag läser en sån kommentar på Carolas blogg idag.

”Varför hålla på och älta rasskillnader?? ”höll igång bland de vita barnen” ”ovanlig syn härnere som vit mamma med ett svart barn” Vad är grejen???”

Det finns människor av olika färg och ursprung (men däremot inte raser) så vad är grejen att inte tala om det undrar jag. Det är uppseendeväckande i Sydafrika, Kenya och ofta också i Sverige, att en familj kan bestå av svarta och vita människor. Vi är olika, men hör ihop.