Det är trettondagen. Vi är fortfarande mitt i julen fastän den verkar ha städats ut i många hem redan nu. Men idag firar jag de vise som följde stjärnan och kom för att hylla den nyfödde kungen. Därför lyser förstås stjärnan i fönstret idag, och länge till. Vårt första längtansbarn är född i januari, så stjärnan brukar efter Knut få symbolisera att ett barn är fött. Och ett barn är fått.
En av stjärntydarna heter (inte enligt Bibeln men) enligt traditionen Baltzar och är av afrikansk härkomst. Liksom julen rensas ut är det många som vill rensa ut såna bilder. Det syns inte minns i kommentarsfälten på de utmärkta texter om rasistiska bilder och ord som publicerats den här advents- och jultiden. Det finns många som hävdar sin rätt att kalla min son för ’neger’. Jag slutade säga ordet som 18-åring och kommer ALDRIG att acceptera det. Lika lite som en förälder till ett barn med Downs syndrom skulle låta sitt barn benämnas ’mongo’. Språket utvecklas, och det borde inte bara vara föräldrars angelägenhet att människor världen över benämns med respekt och jämlikhet.
Ändå är det så många som hävdar sin rätt att säga vad de vill. Peter Towers som bloggar under rubriken Ett afrosvenskt perspektiv har skrivit en strålande text också om detta.
Vår pojke är afrosvensk. Att se hans perspektiv handlar inte om politisk korrekthet utan ingår i mitt ansvar som förälder och människa. Idag vaknade jag och sonen och gick och la oss i tevesoffan. Disney Junior visade en mysig serie. Doctor mcStuffins.
En fin gestaltning av ett lekande svart barn, på Disneymanér utan minsta tendens till stereotyp eller nidbild. Det är rörande och lite sorgligt att se hur svarta kvinnliga läkare hyllat denna serie. Sorgligt att det är ett så unikt sätt att skildra en svart person.
Sen blev det Barnkanalen där programledaren Yankho är en annan förebild. En härlig person som råkar vara svart. Om hudfärg inte vore något som särskilde människor så skulle hudfärgen vara obetydlig. Men eftersom människor, inte minst svenskar, gör skillnad på svarta och vita så behövs Yankho Kamwendo inom SVT. Som förebild för mitt barn, och som en del av Sverige för barn som lär sig annat hemma.
För några år sedan såg vi den helt fantastiska pjäsen Allra käraste brorsan, där Yankho spelade storebror i en vit familj. Vi var där hela familjen, och när pjäsen skulle börja bjöd Yankho in till salongen. Han hälsade på vår lille, då fyra år, på ett särskilt sätt. Med ett hej och leende som på nåt vis sa ”hej kompis, jag känner igen mig i dig”. Igenkänningen skapar stabilitet. Så jag välkomnar både Doctor mcStuffins och Baltzar idag. Med stjärna, och kanske Trocadero.
Jag kan störa mig många gånger i filmer att när det är någon mörkhyad eller invandrare i svenska filmer, så ska det vara en grej av det, att filmen ska handla om motsättningar mellan svarta och vita eller mellan svenskar och invandrare. Vissa skådespelare verkar vara undantag, som tex – nu försvann namnet i huvudet bara, men hon som spelade catwoman.
Jag skulle tycka om en film som är en vanlig romantisk komedi, som handlar om en man och en kvinna som blir kära, där en är svart och en vit och att det inte behandlas som ngt problem, att historien handlar om kärleken bara. Och samma i svenska filmer. Invandrare ska alltid spela just invandrare där det är en del av problematiken. Men tänk en film där rollen är precis som vilken annan roll, bara att personen bryter.
Fast sen kan jag väl förstå att ibland kanske det är bra att ta upp orättvisor och sånt och visa i filmer också, men jag som har växt upp med folk från andra kulturer, vi tänkte ju aldrig när vi var små på att den eller den kom från ett annat land.
Instämmer. Det är långt kvar till jämlikhet, och kanske det är orsaken till att ursprung blir så tydligt. Det var en av sakerna som var SÅ bra med den FANTASTISKA teaterföreställningen Allra käraste brorsan. Det handlade inte en sekund om att storebror var svart och övriga familjen vit. Det handlade om lillebroderns död och hur den påverkade hela familjen. Jag önskar att hela pjäsen fanns filmatiserad. Jag har sällan sett nåt så starkt för både barn och vuxna.
Åh vad jag håller med dig! Helt och hållet! Tycker att det vore så bra om karaktärer i filmer och böcker fick ha olika hudfärg, bära slöja, ha funktionshinder mm utan att handlingen överhuvudtaget handlade om det! För så ser vardagen ut.
Jättefint skrivet, tack! Igen.
Tack Sandra!
Hamnade här via en bekants länk på Facebook och började läsa lite. Håller med dig om att n-ordet är helt onödigt att använda idag och tycker att det är inte upp till mig att avgöra om det är kränkande för den som blir kallad det.
Dock stannade jag upp och blev tvingad att titta noga på bilden av Dr McStuffins. Ja jösses du hade rätt hon är färgad! Har aldrig tänkt på det och då har jag ändå sett ett tiotal avsnitt. Testade min 6åriga dotter och frågade vem Dr McStuffin var, frågade om och om igen hur hon ser ut och efter nära 5min och vid detta laget en mycket irriterad dotter har jag ännu inte fått höra att hon är mörk. Funderar om vi är en öppen familj eller om det är olika i olika åldrar?! Skrämmande i alla fall diskussionen om Kalle Ankas jul osv men med en agerande förälder till varje barn och med tänkande lärare så blir det kanske bättre och bättre sakta sakta.
Tyvärr finns det inskränkta människor med farliga positioner. För 3år sedan jobbade jag kort som barndagvårdare då satt ett tjugotal barn i samlingslokalen (många med invandrarbakgrund och med föräldrar utan kunskap om sk svensk litteraturhistoria) och sjöng för hjärtans lust en sång om Pippi där texten gick ”min pappa är en n****kung”. Kan säga att jag var den som fick gå när jag larmade… tyvärr.
Tack för hälsningen, Helen!
Intressant att ni inte såg hur hon såg ut. ”Färgblindhet” av den typen har varken jag eller min sexåring, men många intressanta samtal om hudfärg. Senast ikväll 🙂
Jag tror det handlar om att du/ni letar förebilder. För oss är färgblindheten ett tecken på att det inte är något vi kan relatera till. Vi letar däremot förebilder som sitter i rullstol! Den enda offentliga person vi hittat är även det en av Bollibompa programvärdarna Lovisa Söderberg! Man letar de förebilder man behöver, vissa är svårare att finna än andra. Det viktigaste tror jag ändå är att alla vuxna lär sig och präntar in i barnen att alla har samma värde! Då kommer det bli bättre ett litet myrsteg i taget.
Klokt! Jag ser det när jag läser mitt senaste inlägg. Förebilder handlar det om.
Och när jag tänker efter har jag hört andra säga att ”jag tänker inte på att hen sitter i rullstol” på samma sätt som det är rätt vanligt (i mina receptiva öron iaf 😉 ) att människor säger att ”jag tänker inte på att vi har olika hudfärg”.
Men vi som är i det behöver nog tänka på det, och behöver förebilder.
Tack för reflektion som fördjupade.