Tack kära ni för era fantastiska hälsningar, för omtanke och goda ord om mig och mitt skrivande. På orons hav är varma ord som livbojar, frälsarkransar som kan bära en bit tills farkosten är på plats igen.

Jag tvivlar absolut inte på mitt värde som människa, det vill jag säga. Jag tror på ett människovärde som inte har att göra med vad vi gör och åstadkommer. Det säger förnuftet. Men känslan i mig är något helt annat. Och just nu är känslan att jag ägnar mer kraft än jag har åt sånt som ger mindre än jag skulle vilja. Exakt vad jag skulle vilja få ut är inte helt lätt att förklara. Det handlar inte om antal personer som läser och uppskattar mina texter utan snarare att göra något av tydligt och bestående värde. I ett vanligt arbete i ett friskt liv kan det komma dagar då jobbet känns meningslöst och mer tagande än givande. Men då är åtminstone lönen en faktor att räkna in. Inte helt oväsentligt, för en inkomst är trots allt en slags värdering i att man är en person som gör nytta. Det är snart två år sen jag var en person som fick ett sånt tydligt kvitto, i form av lönebesked, på att jag gör någon nytta. Nu har det kommit ikapp. Och jag får uppleva en känsla av meningslöshet som många arbetslösa och sjuka långt före mig har upplevt. Kanske är det kortvarigt, kanske inte. Oavsett så tänker jag inte dölja denna känsla heller. Det är alltför många som visar upp sin glädje men ständigt döljer sin sorg. Jag tror det gör oss mindre ensamma om vi får möta andras skörhet och inte bara vår egen.

Familjen är det viktigaste i mitt liv, och tacksamheten över att inte vara ensam är oändlig. Men min identitet, den jag är i mig själv, är inte alltid kopplat till familjen. Jag är någons mamma, fru, dotter, syster, vän. Det är fantastiskt förstås, men jag behöver också vara någon i mig själv. Och vem den Cecilia nu är och kommer vara framöver är just nu svårt att greppa. Därför känns det lite som att färdas utan farkost på stormigt hav.