En promenad, inte av den längre sorten men ändå så mycket längre än innan tillfriskningen började. Då när jag kunde gå högst tvåhundra meter med mycket smärta och tunga, långsamma steg. Då när jag trodde att detta skulle bli mitt liv, och grät över rädslan för att inte kunna försonas med ett så begränsat liv. Nu mår jag sakta bättre, men får öva försoning ändå, över det jag missat under dessa år och över det som fortfarande är ovisst när det gäller framtiden.

I lurarna hade jag Sveriges Radios morgonandakt som denna vecka hålls av vår biskop Tullikki Koivonen Bylynd. Det handlade om just försoning. Om förtrycket av det samiska folket, om kyrkans och människors förlåt för det vi brustit i och senare vuxit i. När jag hörde Tulikki beskriva Svenska kyrkans ord av försoning mot det samiska folket slog det mig att vi alla, åtminstone jag, skulle behöva sätta ord på sånt som vi brustit i och senare växt i. Många av oss som är kyrkobesökare gör det i gudstjänstens syndabekännelse, men där blir det – åtminstone för min del – mer en bön kring det mer aktuella. Sånt jag nyss brustit i. Kanske när tankar och känslor har fått mig att förminska, eller inte se, andra människor.

Men jag inser att jag skulle behöva uttrycka min förlåtelse också över den mer långsiktiga utvecklingen. Insikterna som kommer med tiden och reflektionerna.

Förlåt mig och hjälp mig försonas med det som jag har brustit och fortsätter brista i:
– tonårens rasistiska jargong
– bristande tålamod och dålig förståelse för barnen i de unga årens explosiva faser
– en naiv inställning och förenklande slutsatser om hudfärgens betydelse för hur vi betraktas av omvärlden
– ovilja att sätta mig in i hur andra tänker och prioriterar när de gör sånt som sårar mig
– ovilja att sätta mig in i att det jag gör och prioriterar kan såra andra
– fördomarna jag inte vet att jag har eller inte vill göra upp med

Den samiska sångerskan Sofia Jannok ramade in programmet med sin sköna låt Liekkas. Det betyder varm. Det är jag. Lite för.