Sista skoldagen…
För drygt två månader sedan ringde terminen ut i skolan vi ser från vårt köksfönster. Den sista terminen i en sekellång historia. Hoppet är att skolan på något vis ska kunna öppna på nytt, men än ser det ovisst ut. Så när klockan ringde in idag, var det i en annan skola vår gosse började första klass. Samma skola där jag själv började ettan för 36 år sen. Då var jag sjuåringen. Nu är jag mor till en fjortonåring, och till en sjuåring som leker i samma skog som jag gjorde då. Det svindlar.
Verkligen svinlandle! Men vacker på nåt sätt. Lycka till med denna nya era!
Tack! Ja, det är fint också. Särskilt eftersom det är ett så pass tryggt barn vi lämnar i denna nya miljö.
Spännande tider! Vissa dagar är lite extra speciella, och då innan vi fick barn så insåg jag inte hur enormt stort det skulle vara med första skoldagen – nästan större för mej än för ungarna tror jag! (och jag kan inte höra på den där abbalåten som du o sandra båda har länkat till – börjar bara lipa!)
Jag lipar också, men njuter liksom av det på nåt halvgalet sätt. 😉 Njuter av att få lov att känna den här melankolin som har att göra med att jag faktiskt blev mamma. Det är fortfarande ett mirakel! Men tårar kan förstås vara mer eller mindre lägliga.
Ja att få barn innehåller så många milstolpar. Som första skoldagen.
Luciafirande skolavslutningar och studenten alla helger och semestrar med barn.
Jag skulle inte vilja vara utan det trots all oro ansvar och jobb.
Och jag förstår din känsla av melankoli.
Har varit med om det en gång med de stora.
Jag ville om möjligt stoppa tiden.
De blev stora så fort.
Kanske känner du samma.
Samma sak håller på att hända vår 14 åring nu.
Både sorgligt och bra på samma gång.
Kram och ha ett riktigt bra nytt skolår med dina barn.
Tack för fina ord och för din önskan! Jag önskar att skolåret ska få bli gott för dina små (men stora) också. Utifrån deras behov.