Jag ser mig omkring och funderar över vad mycket som kan hända på kort tid.
Det goda och riktiga när blom blir till bär, men också det tunga och overkliga som att unga människor dör eller sjukdom, omständigheter och olyckor drabbar. För så många finns ett soligt då och ett hjärtskärande nu. Jag skulle önska att det i den djupaste smärtan gick att komma med ett hopp, och tror det är just vad vi människor försöker ge när vi taffligt letar tröstande ord. Men ibland finns inte trösten. Ibland är närvaron det enda. Att vara med den som drabbats. Att härda ut i mörkret tills hoppet kan få gro igen. Tids nog kan hoppets frukter skördas, men det går inte att skynda fram och försöka hoppa över årstider som måste genomlevas. Om vi riktigt insåg det tror jag vi skulle bli betydligt bättre tröstare, och inte såna som försöker få ett träd till blomning mitt i vintern.
Klättersugen vinterkatt…
Kan jag få länka det här inlägget till min blogg.
Så kloka tankar.
Jag vill att fler ska få läsa dom.
Kram
Det får du så gärna, Tolmia! Tack! <3
”det går inte att skynda fram” nånting som många, inklusive jag själv, borde komma ihåg lite bättre. Det är bara så himla svårt ibland att komma ihåg just den grejen, speciellt när det är nåt som är så hemskt att man helst skulle önska att det inte hade hänt. Du är smart du! själv har jag jättesvårt att sätta fingret på rätta ord när det gäller såna där saker
Det är nog som du säger, att vissa saker orkar vi knappt fatta att de sker. Då är nog då den otröstande trösten (”det blir nog bra ska du se”, ”det finns en mening med allt”, ”gråt inte”..) dyker upp allra lättast.
Hej.
Jag försöker förgäves kopiera den här länken till min blogg.
Det funkar inte med mobilen.
Jag vet inte hur man gör.
Men jag ger mig inte.
Kram från en envis Tolmia