Påsken har kommit. Skärtorsdag inledde barnens påsklov och gemensam ledighet. Lammstek som i år fick bli ”pulled lamb” (oj så gott!) och till det serverades samtal om sommaren kommer och påskar som var. Idag långfredag. Good friday. En lidandets och kärlekens dag. En dag som anger tonen för mitt liv, och för två miljoner andra kristna. Idag säger jag inte ”glad påsk”. Trots att jag vet hur berättelsen slutar så är det av betydelse för mig att få hålla kvar lågmäldheten i den här dagen. Kanske är det därför jag inte påskpyntar med fjädrar fastän det är så fint. Men skärtorsdag och långfredag trivs jag med att hålla dämpade, och det är först på påskdagen, eller möjligen på påskaftons eftermiddag som jag vill börja salutera livet och våren så där färgglatt och livligt. Så då blir det sällan av.

Tevegudstjänst fick det bli denna långfredag, eftersom jag är lite för obenägen av att försämras mer. Nu kunde jag sitta bakåtlutad med stöd för huvudet och ta del av en gudstjänst helt i min smak. Traditionsenlig liturgi, innerliga och Jesusnära mötesledare, och en otroligt god predikan. En unik kombination. Tack Örebro.

Dagens outfit (brukar ju fräna bloggare berätta om): Ny 40-kronorsklänning köpt på postorder. Samma armband som vanligt (Frälsarkransen) och ett scoutskapat kors.

Det enda jag saknade var att få sjunga en påskpsalm som jag också hade velat bjuda dig på, men då den inte tycks gå att hitta den varken på Spotify eller Youtube får det bli bara texten.

Han gick in i din kamp på jorden.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han kände din puls. Han blev trött liksom du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han grät med din gråt.
Han blev ledsen som du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Han bar på ditt kors.
Han blev plågad som du
– och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden.
Gud tog plats i din egen gestalt.
Hans seger blev din.
Han var frestad som du
– och han älskade dig över allt.

Psalm 358
Arne Harald Lindgren/Per Harling

Jag förstår att det, för den som inte tror, kan tyckas galet att tro på påskens berättelse, och kanske särskilt med en så vetenskapsbaserad livssyn som min. Ändå tror jag lika fullt. Obevekligt. På samma sätt som jag tror att kärlek finns fastän den inte syns. Och i år får Jesajaorden (som skrevs 700 år före korsfästelsen) en särskild innebörd.
”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

En liten stund på gården har det också blivit, och jag har påskpyntat på ett sätt som jag tänkt på länge men aldrig gjort förut. Både dotter och katt hjälpte till.

Idag är det också vår dotters dopdag, så nog finns det anledning att tända ljus – även om ljuset i stengraven än så länge inte lyser.