Det är trettio år sedan en sextonårig Carola slog igenom med Främling. 30 år som artist, det är stort.

Mycket har hänt sen dess. I Carolas eget liv förstås, inte minst det senaste året, då jag har följt henne en del i adoptionsberättelserna på bloggen, men mycket har hänt också i melodifestivalsammanhang. Ingen kvinna uppträder i lång och kyckliggul byxdress. Ingen programledare står som en mystant och gullar med att en artist läser Bibeln.

Det här året har kvinnor över huvud taget inte varit särskilt synliga i Melodifestivalen. Eftersom jag skickade in en låt i amatörklassen i år så har jag följt siffrorna lite extra. Det kom in 2549 bidrag till årets festival och en fjärdedel av låtarna var skrivna av ”amatörer”, dvs dem/oss som inte redan är etablerade låtskrivare. Ett enda bidrag plockades ur amatörlådan. Ett av 32 tävlande. Bland kompositörerna som kommit med i tävlingen är bara 11% kvinnor, och på scen har vi sett så många män och pojkar att det inte går att skilja dem åt. Särskilt inte när de flesta verkar ha samma frisör. Till och med programledaren (som jag gillar allt med, utom frisyren) och gästartisterna (som kanske har inspirerat dem allihop).

Fast han som hade lånat låten av Modern talking hade i och för sig en annan slags frisyr och en massa tjejer på scen. Tur att Loreens vinst finns i bakhuvudet. Då känns denna manstrend inte lika besvärlig. Särskilt inte om Sundsvalls stjärnskott Yohio vinner. Det hoppas jag. Så pass att jag nog kommer att premiärrösta nästa lördag.