Så svårt det är att hålla sina egna gränser när man själv inte förstår dem. Under mina pigga stunder känner jag mig nästan frisk, och börjar göra helt vanliga saker som friska människor gör. Ta en långsam promenad, hänga några maskiner tvätt, plocka en halv liter vinbär, hamna på en stearinljusbelyst altan hos sköna vänner sent om kvällen.

Så härligt. Vänskap och begynnande höst och ett huvud som känns lätt och friskt.

Och så smäller det till och kroppen blir matt när den där blytunga bomullen fyller huvudet. Varje dag händer det. Då är det bara att lägga sig och vänta på att det ska gå över. Trist, trist. Men jag fortsätter envist tro att jag ändå håller på att tillfriskna eftersom det numera faktiskt kan gå om sig och dyka upp pigga och feberfria stunder varje dag. Jag önskar bara att det gick att veta hur jag ska bete mig för att själv bidra till det tillfrisknandet. Det enda som finns är gissningar eftersom ingen vet vad min feber beror på. Tänk om det fanns en manual att läsa, ett slags optimalt veckoschema med väl utmätta doser av aktivitet. Fast om den fanns skulle jag förmodligen inte tro på anvisningarna utan börja experimentera. Jag är nämligen usel på att följa recept.

Och alltför bra på att blogga om feber. Men sånt är det liv som Cecilia summerar just nu.

Feberförfattningen, finns den?