Det är gott med varma tankar, klädda i ord. Tack!
Det är en gungbräderesa att brottas med sjukdom. Ena stunden ensam i botten, i nästa stund uppe på höjden med glädjefylld utsikt över så mycket mer än den egna sittbrädan. Det är stunder av lycka som bär mig, som Uno Svenningsson sjunger. Och ibland balans där det låga och det höga bor i mig samtidigt, och då det är lättare att se vilka som finns omkring mig.
Just nu ser jag så många som sliter med samma sjukdom som jag. Jag sökte och fann ett forum där jag känner igen mig totalt. Där jag lär mig massor och sörjer över katastrofala möten med vårdgivare och myndigheter som inte tror att sjukdomen finns (trots att den har både diagnoskod och WHO-definition). Och så gläds jag över en otroligt varm stämning där man stöttar varandra i svackorna och tar upp så svåra frågor som suicidförekomsten i denna utsatta patientgrupp. Nu kommer mina Hoppdroppar från förra året nya människor till del. Och författarsidan får fler nya än lämnande följare.
det är så jobbigt att läsa dina texter om din sjukdom, för man känner sig så maktlös, så ordlös, och jag skulle verkligen inte vilja vara i din situation… Om jag ens försöker tänka hur det skulle vara så blir det liksom så hemskt, så svart på nåt sätt – det väcker liksom mina värsta rädslor. Jag vet att jag inte kan trösta på nåt sätt alls, ibland blir jag därför bara tyst tyvärr…! kommer inte på nåt vettigt att säga helt enkelt. Men sen blir jag glad alla gånger när jag ser dina hoppdroppar! Redan namnet ”Hoppdroppar” säger något och gör mej glad.
Hoppas du får bättre tröst på det där forumet, och att vården så småningom blir bättre och mer tillmötesgående!
Jag har ingen aning hur det är att leva med en sån där sjukdom, men jag vet hur det är att leva med konstant smärta som till på köpet inte finns eftersom en läkare inte har skrivit in sin felaktiga åtgärd i patientjournalen (i såfall hade hon blvit prickad) och hur det bara var att finna sig i läget, inklusive läkare som påstod att såhär kommer det att vara hela livet och dom kan ingenting göra åt saken och ingen är expert och ingen vet nånting alls som kan hjälpa. Det vill jag verkligen inte tillbaka till, och det känns som att det är minst så svart och hemskt att vara i den där sjukdomen utan ände.
håhå, jag blir lite väl mycket berörd ibland när jag tänker på din sjukdom märker jag! vilket säkert är varför jag försöker att låta bli, men hade svårt att låta bli att tänka på dej den här veckan när jag var sjuk. (väcker alltid ptsd-känslor att vara sjuk). Hursomhelst, kram till dej och hoppas du får ett skönt veckoslut trots allt det jobbiga! (inklusive mitt svammel)
Ibland blir det för träffade o för berörande för att kommentarer ska bli till… Kram <3
Jag gläds åt att du funnit ett forum! Jag kan tänka mig att det kan kännas skönt att bolla tankar med andra i samma situation. Så härligt att dina hoppdropoar kan komma fler till glädje! Se, dina ord behövs, de är viktiga och stärker, även då du själv vacklar!
Tack för dina hopp droppar.
Jag är glad att du funnit ett forum.
Där du både kan ta emot och ge hjälp.
Jag är helt säker på att du behövs på det forumet.
Många kramar.
Önskar en fin fortsättning på helgen trots allt.
Tack för era goa hälsningar och för engagerade tankar! <3