Det är juni.
De orden fyller mig med hopp som ännu inte är verklighet. Om min sjukdom följer sitt årsmönster så kommer jag att börja bli en smula piggare vid midsommar och sen sakta, sakta kunna öka på de ickeliggande stunderna och de promenerade metrarna.
Cecilia, höstmänniskan, har blivit en sommarfantast. Så pass att jag går omkring och nynnar Gessle.

Nynnar och hoppas och förtvivlar. Igår var det extra tungt att vara sjuk. Tack för att ni såg det och för varma hälsningar. Jag kände mig så nere att jag stod beredd att räcka sjukdomen långfingret och ta mig ut på en promenad för att försöka få frustrationen ur kroppen. Men eftersom det inte går att straffa sjukdomen utan att själv drabbas hejdade jag mig. Det är fem månader sedan jag tog något som kan likna en promenad. Det måste gå att få frustration ur kroppen på andra sätt. Spela spel med barnen och drömma om hur fantastisk semestern ska bli. Se på Biggest loser och försöka vara nöjd med att jag kunnat gå ner några kilo trots att jag älskar att äta och inte kan motionera alls.

Idag har jag åter träffat den psykolog som jag fått remiss till tack vare att jag tydligt uttryckte mitt behov av verktyg att kunna hantera den här situationen (och ibland frustrationen). Det är en förmån att få möta någon som kan de frågor som intresserar mig så mycket: hur vi – och i synnerhet jag – fungerar och varför det är som det är med tankar och känslor.

Sjukhuset är dock en utmaning för sjuka människor. Centralreception, långtbortaparkering och parkeringsgarage med minimala rutor. Men jag löste det på ett nytt sätt.

Med en sån här lapp i rutan parkerade jag otillåtet nära entrén och körde sen till garaget och parkerade precis vid den hiss som leder till rätt mottagning. Jag blev förstås utmattningshuvudvärkad av bilkörning och möte, men jag fick åka på egen hand precis som jag ville och behövde. Och dessutom orkade jag kliva ur bilen på vägen hem och köpa lunch. Fastedag av det lyxigare slaget idag.