Det är tid för händer att släppa på sina grepp. Tid som går och barn som går med den. Allt mer självständigt. Jag minns så tydligt en dag för ett antal år sen, då när vi var tre i familjen, när jag tittade ut genom köksfönstret och såg min flicka vinka adjö. Precis som i ABBA-låten som mer än andra får mig att gråta. Som fick mig att torka tårarna också på ABBA-muséet där man gjort en så fin monter kring den sången. Slipping through my fingers. En scen som så mycket påminde om den där dagen när jag vinkade min dotter adjö för första gången, och hjärtat brast en smula med insikten att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Att det inte finns någon garanti för att vi ska stå varandra nära.
Nu är hon ännu äldre och gör vidare cirklar, går längre iväg på egna turer som vi som föräldrar inte är del i. Och lillebror har just börjat vända sig om och vinka när han kliver in i sammanhang som är okända för oss alla. Det känns i hjärtat, och i de känslomässiga navelsträngarna. De som inte har att göra med om vi har bundits samman med verkliga navelsträngar eller ej. Med ena barnet har jag det, med inget av barnen har deras far suttit ihop, ändå tycks känslorna vara detsamma. En melankoli. Glädje och sorg över tiden som går. Jag behöver navelsträngsterapi:
Ja visst är det både sorgligt och bra på samma gång. Låtten i Abba musicalen säger det så bra.
Det går så fort och rätt som det är har de blivit vuxna utan att man fattar hur det gått till.
Var alla åren tagit vägen.
Jag önskar dig lycka till med din navelsträngsterapi.
Kram och önskan att ni ska hinna göra många roliga familjesaker innan de blivit vuxna.
Och sen också 🙂
Tack för din fina önskan! Ja, förhoppningen är ju att barnen också när de blivit vuxna vill umgås med sina föräldrar. Hisnande att de kommer att flytta ut så småningom. Och en tacksamhet att våga tro att de ska kunna klara sig själv i framtiden.
Åh så vackert beskrivet. Skulle önska att tiden när de är små skulle vara en stund längre.
Krumelurpiller kanske hjälper?
Kram
Bra idé! Vi har nån ask över härhemma. Om vi äter dem och säger rätt ramsa så kanske det går. 🙂 Fast å andra sidan vill jag inte stoppa tiden, och missa chansen till allt det nya livet ska ge.
Att släppa och bli släppt är det finaste vi kan ge varandra. Med tillit och trygghet och kärlek! Kram!
Släppa och famna på nytt, ett litet eller långt tag senare…
Tack för att du tittade in och bjud på en famn! <3