Vi har vilat några dygn i stugan som ibland är vår, och som varit en oas för mig sen jag var tonåring. Det är en oas också nu. Fastän jag får vara hemma från familjens långpromenader i det sköna höstrusket.
Men havet är nära, alldeles vid tomten, så också en ynklig människa kan orka fram till vattenbrynet. Idag är det extra livfullt och skönt att se på.
Idag är tid att tända ljus, och jag kommer tvinga mig att orka till pappas och mormor och morfars grav. Sen till kyrkan för att höra dottern sjunga.
Redan nu har jag tänt ljus. På en annan slags grav, där askan efter en saknad liten individ ligger i en kruka köpt i Zimbabwe för ett par decennier sedan.
Kattgraven. Vår gamla kisse, som blev 18,5 år, ligger här. Och unga kattfröken följde med för att tända ljus. 🙂
På andra sidan havet finns Sandra, som jag just nu möter i Wordfeud. Häromdagen spred flera av mina Facebookkamrater hennes blogginlägg vidare. Kamrater som inte känner Sandra men känner igen, uppskattar och gillar. Sånt gillande gillar jag. Det eftertänksamma. Det handlade om hur adoptivföräldrar vill bli bemötta. Läs gärna. Och lär – istället för att sätta på ”men-det-spelar-väl-ingen-roll-vad-man-säger-bara-man-vill-väl-glasögonen”. Såna glasögon dyker alltid upp i såna här sammanhang. Jag tycker inte om dem. Det är nämligen inte alltid tanken som räknas. Om tankarna inte märks i orden man väljer så är de osynliga. Och omöjliga att räkna.
Tack för de fina orden och vad som ser ut att bli en hård match i Wordfeud 🙂 Ni ser ut att ha en underbar oas, jag känner havsdoften ända hit!
Ja, det är härligt. Öppet hav har en skön inverkan på själen. Åtminstone för den som upplevt varken tsunami, skeppsbrott eller överfulla flyktingbåtar!
Nu ska jag se efter om du lagt ett nytt ord 🙂
Härligt med havet.
Jag gick in och kommenterade på bloggen du föreslog.
Känner igen så mycket fast vi är familjehem..
Bra skrivet…
Oj så din kommentar hos Sandra berörde mig, Tolmia! En stor GRATTISkram i efterskott!
Hoppas du orkade iväg. Det är viktigt att få göra såna saker. Jag kommer ju aldrig till pappas grav i allhelgona tid men brukar tända i kyrkan där vi gör en ljuständningsplats för just såna som jag som inte kan resa hem. Nu vet jag inte om jag kommer mig till kyrkan på söndag men om det står det i bloggen.
Jag fick mkt att tänka på gn din väns blogg.
Kramar i allhelgonatid
Ja, jag orkade och det var inte för jobbigt. Skönt! Många tankar och böner hos dig, Kristina…