Det är en strålande vinterdag, och min lille har åkt på sitt livs första friluftsdag med längdskidor, varm choklad och apelsin i packningen. Medan han är iväg vilar jag med paddan på magen. Medicineringen har påbörjats och ger en ny slags trötthet, men jag välkomnar den. Nu händer det.

För ett drygt år sedan, precis innan jag förstod att jag var sjuk, var jag på väg hem och svängde av vid E4:ans fulaste ställe för att komma nära havet. Det som vi skymtar från köksfönstret. Isen hade lossat och flutit upp på stranden och det var så vackert. Och symboliskt. Kanske en bild jag behövde bära med mig under det här året. Det frusna ska smälta. Också den mest massiva is.

Till den här platsen har jag återvänt några gånger under året. Kört nära med bilen och gått de få stegen till vattenbrynet. En försommardag innan frottéhanddukar och människor tagit plats på stranden. En höstdag när guldet i träden speglade sig i vattnet, och bara jag och en äldre man hittat till denna oas. Med öppet hav och välgörande ostörd horisont.

Den senaste tiden har jag längtat till den här platsen, så igår svängde jag ner för att titta på havet en stund. Men snön ligger djup till skillnad från förra året och vändplanen var inte skottad. Till slut hittade jag en plats att vända bilen på, men det var så halt att jag inte kom nån vart. Fast mellan en snödriva och en isfläck där framhjulen bara spann. Frustration och febertopp. Tack och lov fanns mor och bonusfar bara ett telefonsamtal bort och kunde efter ett tag komma med sand och spade. Och jag fick minsann se havet en lång stund.