Det är många vårdrelaterade aktiviteter den här veckan, vilket gör att annat får stå tillbaka. Jag får värna om min ork och märker att jag övar mig allt mer på att njuta av de stunder som ges.

Jag gläds över att leva. Det är så många som inte får, kan eller vill leva. Men jag vill, och kan få känna frisk vind mot kinden ibland. Igår njöt jag av just det på en bänk utanför sjukhusets entré.

Himlen ovanför och sommaren bakom hörnet. Och en bit av min historia att vila mig emot.

På just den här bänken satt jag för 16 år sedan när min pappa, 53 år gammal, hade fått en skallskada som förvandlade honom från frisk, stark och bullrig till begränsad och hjälpbehövande på grund av en funktionsnedsättning som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Jag är också förvandlad. Men till skillnad från pappas liv de sista elva åren i hans liv, så har jag fortfarande förmågan att kommunicera och att förflytta mig själv. En del som har den här sjukdomen kan inte det. Jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där. Och fortsätta glädjas åt det jag har.