Många bilder, lite text. Trött. Inte sämre i min sjukdom, snarare tvärtom. Jag börjar ana våren i kroppen. Glimtar av en mikroskopisk förbättring. Inte hela tiden, men då och då. I små, små portioner. Lindrigare huvudvärk, stunder av kraft, en känsla av att kroppen börjar nosa på verklig återhämtning. De två tidigare åren har jag trott att ”nu är jag på väg att bli frisk” och därmed gått över mina gränser och sen kraschat. Nu vet jag att det inte är fråga om att plötsligt bli frisk. Jag tror på att bli frisk, men kan inte lura mig ännu en sommar att det ska ske så fort. Det kan ta decennier. Men sommaren och värmen är bra för den här kroppen. Så jag ska leva i nuet och njuta av det så mycket jag kan.

Solen och värmen.
Blommorna på gården.
Katten som gläds åt sällskap.

Också jag gläds. Över vänner som idag givit mig välbehövlig hjälp med olika saker. Över sommarhopp och egen trädgård. Men jag sörjer att inte kunna vara med på återträffar på annan ort den här helgen. Att behöva tacka nej till världens trevligaste middag för att ha kraft kvar till att duscha och sen hitta tillbaka till lindrigare värk.

På teven rullar en film jag såg som sjuttonåring. Himmel över Berlin. Jag älskade den då, och gör det än. Men är lite för trött för att se hela. Så jag går och sover snart för att kunna njuta av himmeln över mig själv. Den syns extra bra genom köksfönstret nu, eftersom vännen som kom på besök putsade. Fantastisk gåva när en i familjen är sjuk och en knappt hinner vara hemma. Tacksam för den gåvan och för alla fina kommentarer här. Tack!