Jag sitter intill sargen vid isbanan alldeles nära vårt hem. Ser ut som en frisk och lat förälder som inte deltar på isen. I själva verket är det en utmaning att ha tagit sig hit en dag när tempen började på 38 redan på morgonen. Kropp som värker både av feber och av längtan till en feberfri 36:a.
Men jag är här. Med sol i ansiktet och ett lyckligt barn tillsammans med andra på isen, i en spontan match.
Jag tänker på min pappa, som så ofta. På hur han i 50-talets Norrbotten ordnade egen hockeyplan tillsammans med sina vänner. Spolade is och ordnade belysning. Tänk om han hade fått vara här och spela med sina barnbarn…
Jag minns många skridskostunder från min egen barndom. Lillasyster, pappa och jag som nöjesåkte om lördagarna just som min egen son idag. Nyss blev han bjuden på fika av en annan familj vi inte känner. Grannskapsglädje. Och sorg över skolan som sjunger på sista versen efter närmare hundra år med grannskapets barn. Historiens klubbslag.
Tråkigt att skolan läggs ner. Finns någon friskola som är beredd att ta över? Ibland är det en bra lösning för alla.
Förstår att det var en mycket större ansträngning för dig än för de andra föräldrarna att kunna titta när grabben spelar.
Jag önskar dig en stor kram ♥
Ja, förhoppningsvis kan det bli friskola, men eftersom byråkratins kvarnar mal långsamt kommer det ta tid… Sorgligt är det!