Det är svårt att formulera första orden på ett inlägg som blivit mer läst än något annat inlägg jag skrivit. Tagen på sängen känns som ett passande uttryck, särskilt när skribenten är långtidssjuk. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig så många delningar. Det är roligt förstås eftersom det handlar om ett ämne jag brinner för, men samtidigt lite obehagligt. Mina vanliga läsare känner jag (även om det är en liten andel av de dagliga läsarna som kommenterar) och känner mig trygg med. Plötsligt rusar statistikstapeln i höjden och jag blir läst av personer som känner mig bara genom detta enda inlägg. Omtumlande.

Så idag var det extra välkommet med ett oväntat möte öga mot öga. När jag sakta vandrade hemåt min hundrafemtiometerspromenad efter att ha lämnat sonen stannade en bil vid min sida. En gammal kär vän. Vi har längtat efter att ses. Nu gjorde vi det. Och kunde ligga i varsin halva av hörnsoffan och prata några timmar. Båda sjuka och rufsiga i håret. Ett sånt där osminkat möte som ger själen solbränna. Och hopp.

Författarsidan Ekhemmanet har blivit något av en badring (eller frälsarkrans…) i min ovissa tillvaro, ett sätt att behålla författaridentiten och en känsla av att fortsätta skapa och att göra något trots att kraften inte finns för det vanliga arbetet eller romanskrivandet. Sidan har nu fått en del nya ord i form av ”hoppdroppar”. Små ord av hopp, egna eller andras, som ger mig hopp och kanske andra. Många sånger har givit mig stöd och hopp det senaste året, och det finns många fraser som kan få bli hoppdroppar.

Norska droppar på 17 maj. Kjerstin Aunes ord ur den helt fantastiska sången På gløtt.