Fastän förra resan tillbringades sängliggande och kostade mig en rejäl försämring, och fastän (eller på grund av att) jag inte ens är stark nog att åka till stan så drömmer jag om resor hela tiden. Om sol och värme i överflöd som ska få kroppen att hitta vägen till hälsa. En resebyrås tävling fick mig att skriva en dikt och minnas hur det var i höstas, när jag gick långsamt på en sandstrand och efter 1,5 års sjukdom sakta, sakta började känna mig bättre. Orka mer. Hoppas mer.

Nu vet jag att det var en lång sommar och varm höst som la grunden till att jag kände mig bättre, och allra bäst på utlandsresan som vi gjorde innan hösten blev kall och mörk (och mitt mående rasade i botten igen). Jag orkade gå korta promenader, ta några dopp och röra mig försiktigt i vattnet. Särskilt minns jag sista stunden på stranden, hur hoppfull jag kände mig. Hur jag satte ner foten i sanden med full närvaro och sa till barnen. ”Kom ihåg det här. Kom ihåg hur det känns med den varma sanden under fötterna.”

Jag längtar dit igen. Till drömstränder och en kropp som blir starkare. Just nu läser jag allt jag orkar om ”recovery from ME/CFS” och försöker bygga min egen väg till tillfriskning. I ett annat inlägg ska jag berätta om de olika byggstenarna jag har valt. Än så länge finns inga tecken på att det hjälper, men jag behöver något att hålla i. Hoppas på.

En av byggstenarna är avslappning. Jag känner mig inte stressad, men tror ändå att en kropp som påfrestas av ständig sjukdom är i stress. Så jag försöker lära mig att slappna av. Meditera är kanske ordet även om jag är försiktig med det. Meditation har ofta koppling till andra religioner än min, och allt sånt väljer jag bort. Därför googlade jag på kristen meditation och fann en sandstrand. Det visade sig bero på att meditationsledaren heter Kristen. 😉 Till den här sandstranden har jag tagit mig flera gånger nu, och den strand jag ser inom mig är den från i höstas. Hoppets strand.