Tredje året jag är sjuk i advent. En förälder i horisontalläge eftersom allt som är i annat läge förvärrar symptomen i denna märkliga sjukdom. Också de största glädjorna. Det blir många timmar på soffan till att fundera över vad för slags fru och förälder jag är. Inte så sån som jag hade tänkt mig, men precis som alla andra saknar jag makt över vad som drabbar i livet. Sjukdomen är förfärlig. Febern, influensasymptomen och den ansträngningsutlösta försämringen stjäl så mycket av livet så som det var. Då gäller det att ta hand om det som finns. Som att njuta december.

Just nu med denna utsikt från febersoffan. Sarah Dawn sjunger och det doftar kanel.

Åttaåringen längtade att komma hem tidigt från fritids för att baka med mig. Så fick det bli. Kostar kraft men ger glädje. Och tydligare rötter. För receptet vi använde är min mormors. Hon som dog för över två decennier sen men ännu värmer mig. Just nu konkret värme om fötterna av raggsockorna hon stickade.

Häromveckan unnade jag mig en bakkväll med stora barnet när lilla sov. Hon knådade fram glutentrådarna och med vilopauser bakade vi fram många mästerkatter. De flesta till kyrkan som jag inte orkar besöka, men en del kvar i frysen än.

Ikväll ska jag unna mig mer än vad jag egentligen orkar. Julkonserten med dotterns otroliga kör. En kör som både Laleh och Sarah skulle kunna göra turné med. Tills dess lyssnar jag vidare på Vinterland och unnar mig små utflykter från livet som horisontalförälder och sofflockspoet. Under hösten har jag legat här på soffan och skrivit nya dikter som nu publiceras på Ekhemmanet som en diktjulkalender. Välkommen dit!