Just nu skulle jag ha varit i Stockholm på konferens med andra som brinner för adoptionsfrågor. Det som skulle ha varit min första ”framemotsedda” förbundskonferens som lokalavdelningsordförande. Där är jag inte.

Igår fick jag världens längsta tops uppstoppad i näsan. Så långt som jag inte trodde var möjligt. Ytterst obehagligt. Och jag var faktiskt bara glad. För kanske, kanske det som gör mig så matt och febrig finns att hitta i bihålorna. Jag hoppas verkligen det. Men kanske mina bloggläsare tyckte att det där var aningen för mycket information 😉

Det är samma goväder och hittills bara en i familjen som har varit ute idag. Dottern vill gärna ha en hund, och jag undrar om hon kanske har fått en. I ulvakläder. Eller nåt.

Ska katter bli så här skitiga? Vår gammelkisse var visserligen ogärna ute, men jag minns inte att vi nånsin behövde tvätta tassar och mage på henne när hon varit ute. Det får vi på den här raringen. Som på en hund.