Inatt drömde jag att jag arbetade på mitt vanliga jobb, det som jag saknar. Som vanligt i drömmarna drabbade insikten plötsligt ”det här är jag för sjuk för, hur ska jag ta mig hem”. I tre dagar hade jag arbetat heltid – med febernedsättande – innan kroppen dukade under i värsta graden av symptom. Andningssvårigheter, svår värk och hög feber.
Den här drömmen speglar verkligheten alltför väl. Om jag gav mig den på att inte låtsas om min sjukdom och proppade mig full av piller så skulle jag klara att vara på ett arbete några dagar, men risken är stor att jag sen aldrig skulle hämta mig.

Den här drömmen fick näring i att en ME-kompis just nu tvingas arbetsträna trots att det utan tvivel får henne att må mycket sämre. Det oroar mig både dag- och nattetid tydligen. Särskilt efter att vi läst och cybersamtalat om graden av sjukdom. Det finns skalor som hjälper till att se hur sjuk du är som ME-drabbad.

Här finns tre utmärkta men Googleöversatta funktionsskalor som jag ska läsa in mig mer på. När jag försökte ögna såg jag att min pejsing har börjat bära lite frukt*. Det är inte riktigt lika illa som det var under hela skitåret 2014. Men det handlar om promilleförändringar, och är så otroligt skört. Ett sjukhusbesök ena dagen och middag med vänner nästa dag gör att jag faller tillbaka en nivå. Så vad tre dagars arbete i verkligheten skulle innebära går knappt att föreställa dig.

Mina tankar är hos dem som är mycket sjukare än jag, och just nu finns oroliga tankar ständigt hos en vän som är svårt sjuk i annan sjukdom.

Kom ihåg att glädjas, du som är frisk.

*Edit: Nu ser jag inte längre röken av pejsingfrukten. Nästa dag oförklarligt högre feber. Så skört är det.