Bild på mig och katten i soffan där vi legat i över två år. Bilden kommer från bildspelet om ME/CFS som jag och en medsjuk har gjort och publicerat inför 12 maj. Nu har det visats ca 4000 gånger.

Rejäl förkylning ovanpå den kroniska influensan är å ena sidan väldigt jobbigt, å andra sidan en slags märklig lättnad. När näsan rinner, bihålorna värker och halsen ömmar känner jag mig vanligt sjuk, och kan lura mig själv att jag är frisk om några dagar. Det är jag inte. Om inte ett mirakel inträffar förstås, men jag tycker det är lite för glest mellan dem. Men med tanke på hur många decennier som har gått från att sjukdomen Myalgisk Encefalomyelit fick en kod hos WHO och att svenska vårdinformationen berättar sakligt om sjukdomen så kanske det är så att vissa mirakel behöver tid på sig. Fyrtiofem år tog det. Men nu är informationen på 1177 riktigt bra. Tack Maja som tipsade om att ME/CFS highlightas på förstasidan nu.

Om ytterligare 45 år kanske man har slutat prata om trötthet också. Hittills har jag inte träffat en enda läkare som inte kallat sjukdomen kroniskt trötthetssyndrom, eller än värre kronisk trötthet (det är lika värdigt som att kalla Parkinson för kronisk skaksjuka) och jag har inte läst nån artikel där inte rubriken handlar om trötthet. Aldrig nånsin har jag hört någon med influensa sjukskriva sig genom att tala om tröttheten. Det är klart att vi är trötta när vi är sjuka, och hos ME-patienter finns det med en fatigue eller utmattning som inte liknar mycket annat. Men att envisas lyfta fram trötthet som det enda symptomet på ME/CFS är ett sätt att förringa den här sjukdomen.