Där vi är finns det vatten. Varmt vatten. Vi badar medan vårt hem och vår kisse får omsorg av andra händer. En lång tid av sjukdom, mer än 1,5 år, tycks verkligen ha vänt. Jag mår lite bättre och kan börja röra mer på mig. Varmt vatten varvat med fullständig vila tillsammans med dem som står mig närmast, är fantastisk återhämtning. Jag är så tacksam. Särskilt när jag ser på cancergalan och tänker på hur mycket värre allt hade kunnat vara…
I vattnet övar lilla barnet på att flyta. Jag berättar att vattnet bär honom, att han kan lita på det. Så hör jag honom viska för sig själv när han ligger där i det blå med min hand lätt stödjande under sig:
”Vattnet bär mig. Jag kan lita på vattnet.”
Det blev till en dikt. Och en tår.
Vad vackert! Det är ju nåt speciellt med vatten. Har hört att gamla människor på ålderdomshem får ångesten lindrad i vattenfyllda badkar – som på något sätt kanske påminner om urtryggheten i livmodern.
Det låter fint! Hoppas det finns resurser att använda en sån metod på många ställen.
Mina metoder för att kommentera din blogg fungerar tyvärr inte. Fyra kommentarer uppslukade i cyberrymden. Jag kanske får försöka minnas ditt WF-namn och skicka den med ett korsord istället. 🙂
Vad tråkigt med bloggkommentarkrångel 🙁 Borde byta domain.
Och i wordfeud heter jag zandrahmaria. Har bara ett spel på gång nu så jag hinner med fler 😉
Krånglar bara på iPhone/iPad – rätt förvånande att blogspot inte fixar till det. Eller så finns det nån app att läsa blogg i som jag missat…
Så fint!
🙂
Låter toppen!
Skönt att du mår så mycket bättre.
Och att familjen kan ha det fint tillsammans.
Kram
Vissa dagar är det mycket bättre än sämst, andra dagar är det bara lite bättre än sämre. Som idag. Så det gäller att släppa taget och lita på att vara buren.
Att vara buren,av vatten ,av vänner men framför allt av Gud. Han bär i både mörka och ljusa stunder. Tack för bönerna de behövdes idag som du kan se på min blogg.Utan dem kanske ajg brytit ihop. Fortsätt och njut kram
Ja, det var Gud som var vattnet i min dikt. Och i mitt fortsatta samtal med sonen. Jag ber och önskar många händer som ska stödja dig så att du håller dig flytande…
För flera år fick jag av nån anledningen predikan mejlad till mig på jobbet. Så här stod det, bl.a:
”Jag vill falla på knä
inför någon som är större än jag
och som bär mitt liv i sina händer.”
Alla aktivt religiösa kanske känner till det citatet – vad vet jag? – men för mig var det nytt. Och det tjongade till rakt i hjärtat!
Jag har tänkt på det många, många gånger sen dess. Att det finns nån där, nån som bär mig och mitt liv. Ibland är det mindre uppenbart, ibland mer. Men det är en så skön tanke. Så länge jag vet att det är så, kan jag inte falla hur djupt som helst, tänker jag mig.
Jag mejlade förresten till prästen som skrivit predikan och talade om hur mycket det betytt för mig. Och hon blev så glad! Återkoppling är också viktigt (apropå ett tidigare inlägg om brist på kommentarer).
Hoppas er resa blir fortsatt fin!
/Anka
Så fint, Anka. Både citatet och tjonget och responsen till predikanten. Jag har inte hört de orden, men berörs också.
Tack för din hälsning!