Det finns en tjusig och generös idé om att alla människor alltid gör sitt bästa, och att vi därför alltid ska vara förlåtande och inte ha åsikter om vad andra gör eller inte gör emot oss.
Den idén kommer fram då och då, ibland riktad direkt till mig. När jag är den som upplevs oförlåtande. Det där skaver rejält. Att andra ibland betraktar mig som dömande och ogenerös. Det dyker upp signaler om det – eller åtminstone signaler som jag tolkar som det – varje gång jag har åsikter (t ex i Facebookflödet eller i bloggen där de flesta av mina samtal som sjuk pågår) om hur människor använder sitt språk eller bemöter varandra, eller mig. Det skaver att bli betraktad så, och jag blir både sårad och irriterad, men jag håller fast vid min idé. Den där som strider mot den förstnämnda.
Jag tror nämligen INTE att alla gör sitt bästa hela tiden.
Hepp.
Jag tror på människors utvecklingspotential och lika värde, men det innebär inte automatiskt att jag tror på att alla i varje situation gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
Jag gör nämligen inte mitt bästa.
Jag kan mer.
Det är många lägen där jag skulle kunna tänka efter innan jag säger eller gör något, där jag skulle kunna se saker ur någon annans perspektiv men låter bli, där jag skulle kunna försöka mer, ifrågasätta mina motiv mer, vara mer tillåtande mot mig själv och andra.
Jag gör inte mitt bästa.
Det betyder två saker:
1: Jag kan utvecklas och göra bättre.
2: Jag behöver inte göra mitt bästa för att duga.
Den andra punkten faller, i mina ögon, bort i den här idén om att alla i alla lägen gör sitt bästa. Att göra tillräckligt är inte detsamma som att vara tillräcklig. Där formulerade jag nog en av mina trossatser.
Tomas Sjödin – vars fantastiska bok om vila jag just har läst ut – formulerade sin trossats så här:
”Man behöver inte räcka till. Det räcker med att man finns till. Allt utöver det är bonus”.
I det instämmer jag. Vi behöver inte räcka till. Brustenheten är en del av att vara människa, och har inget med människovärde att göra. Därför är det ingen krock med människovärdet när jag vågar påstå att vi alla kan göra bättre. Vi gör inte vårt bästa. Och det är samtidigt både okej och en enorm utmaning.
I stressade lägen är det betydligt lättare att se att andra skulle kunna göra bättre mot mig än att jag själv skulle det mot dem. Just nu är jag extra känslig för såna där kommentarer, eller för personer som väljer att ge mig synpunkter på hur jag ska hantera min sjukdom men inte för ett ögonblick beklagar att jag fått den. De har dykt upp i för många flöden på sistone, så nu skär jag ner på tiden i de flödena. Just det kan jag göra bättre. Att välja bort cybersamvaro med dem som inte lyckas uttrycka någon omtanke.
Och jag ser vad den där skörheten beror på. Jag är ledsen över en viss sjukdomsförsämring istället för förbättring, och orolig över att resor som är tänkta att göra mig piggare kanske kommer göra mig sämre. Men oavsett om jag blir fysiskt sämre. Jag bär mig själv i handen och jag kan bli bättre på så mycket. Om jag orkar och vill.
Jag tänker på dig.
Inte så konstigt att du blir skör när du fått en så svår sjukdom.
Det tror jag alla skulle bli.
Många kramar
Tja! Det är svårt när man inte blir trodd, pga det inte syns. Att människor säger som du gett exempel på, att ja men du ser ju så frisk ut. Jo men att se frisk ut betyder inte att man behöver vara frisk för det.
Att känna att man blir misstrodd. Samtidigt kan jag tycka att många synsätt faktiskt är fel även om det i det här eg inte finns rätt eller fel.Men vill folk bara ha det negativa? Alltså rent ut sagt gotta sig i andras olycka? Nu är jag tuff i bedömningen, men så känns det ibland. Vad är det folk vill uppnå? Ska man sitta på sin kammare och grina ögonen ur sig eller bara ligga i sin säng helt deprimerad?
Är man tillräckligt sjuk då? Eller tycker de då att man ömkar sig själv?
Dessutom är det ju så att man visar sig kanske ute när man har lite gnutta ork, annars så ser ju inte ens folk en faktiskt de sjukaste dagarna. Eller menar de att man då ska ligga i sin säng på ” torget” för att först då bli betrodd?!!
Eller är det återigen detta att man får inte lov att tycka i sin sjukdom, för att då är man förmäten? Att det alltid finns den som har det värre och därför ska man inte beklaga sig?
Nej ibland förstår inte jag heller. Samma med de som ska överpeppa, typ ja men i morrn är det säkert bättre… Jasså är det?? Efter 14 år så kan man ju annars betvivla det. Så vad är det för mirakel både jag och vården i såfall har missat som sker i morrn?
Samtidigt som ”vi” vet att självklart behöver vi pepp också. Så det är ju inte så att man är otacksam och ogin absolut inte. Men stöttning bör vara realistisk utifrån de förutsättningar som ges. Åter som jag säger, om vi vet tex att en person är döende i cancer så är det väl knappast någon ide att fråga varje dag hur det är utan då får man försöka stötta på annat vis utan att ramla ned i medömkande träsket.
Tack Cissi, du är klok du!
Har på fb läst några av dina tankar och upplevelser – eller ibland brist på det senare… Nu är jag allt mindre fb-älskare, även om det är den vägen jag hittat dina texter. Därför kommer framöver och på annan väg några försök till tankar från min kant.
Till dess – Pallekram!