Jag minns dig nu
dina rädslor och ditt mod
din mognad och din litenhet
dina tårar och ditt skratt.
Jag minns dig nu, när jag läser orden du skrev.
Orden som var ämnade bara för dina ögon. Mina tåras av dem nu.
Jag minns dig och vill komma dig nära.
Smeka din kind och säga att du duger, att kraven du ställer på dig själv inte är rimliga. Att dina förväntningar på hur du borde vara får dig att missa en del av det storslagna som är du. Jag vill hålla dig som ett litet barn och säga att livet kommer att förvåna dig. Det kommer att fortsätta vara besvärligt, men kommer att bjuda på så mycket gott och bli mycket större än du nu kan ana.
Nu och då flyter ihop.
Jag minns dig nu.
Jag minns mig nu.
Tonåringen jag var.
Jag omfamnar mig. Säger det jag skulle ha sagt redan då. I en annan tid.
Jag omfamnar dig nu, och säger det.
Jag älskar dig.
Mina ögon tåras av den värme som utstrålas i den vuxne Cecilias ord till den unga Cecilia. Funderar på hur den unga C hade tagit emot de orden om hon fått höra dem.
Kärlek och förståelse till sig själv. Om sig själv. Kanske det svåraste av all lärdom. Den svåraste av all empati.
Kram <3
Tack S! <3
Ja, både kärleken och förståelsen är svåra att få fatt på, och en utmaning att våga försöka!
Ja, tänk om man kunde fått berätta för sitt yngre jag….att det man bekymrade sig över skulle lösa sig, och det man tog för givet skulle gå i kras………men att det på något sätt skulle komma att bli bra. Jag tror inte att jag hade varit mottaglig. Ofta är man så stursk – och så vek – på samma gång, som tonåring. Tror du att du hade lyssnat på ditt äldre jag, om det varit möjligt?
Dikten är jättefin. Får jag vara mycket ärlig, och säga att jag tycker att du inte behöver vara så ledsen över att du inte kan skriva de långa texter du vill? Jag tycker att du skriver fantastiska dikter nämligen. Bra skönlitteratur finns det många som skriver, men bra dikter, innerliga dikter, som talar till en, är det så väldigt få som skriver.
Tack för att du ser den som en dikt. Det betyder mycket! Det gör jag ju själv, men tror att det personliga uttrycket ibland inte tolkas så allmänt (och får läsaren att reflektera mer över sig istället för mig) som jag vill. Särskilt när de flesta som läser mina texter känner mig förstår jag att det är svårt att nå dit.
På vissa plan tror jag att jag hade kunnat nå mitt tonåriga jag. Att sätta fingret på att just det som hon trodde sig brista i, men hade mycket av. Jag önskar att jag ska få göra det med de egna barnen istället. Men misstänker att de liksom jag kommer låta vissa saker synas endast i dagboken…