Filmen jag såg igår var en som jag velat se länge. Och en särskild glädje är det att få se viktiga filmer med sitt stora barn, som nu med en förkyld trettonåring. Många tårar blev det på mammans kinder. Jag hade kunnat önska lite mer när det gäller skådespelarinsatserna i vissa scener, men det glömdes bort i de starka scener som slet i hjärtat. Sånt där skönt slit som handlar om att livet emellanåt tycks outhärdligt men ändå visar sig vara så outsägligt vackert
Det finns en begravningsscen som slet i mig just på det där sättet. Jag hatar dig, jag saknar dig, sjöng den sörjande rockmusikern med orden både till Gud och till den saknade. Förmodligen skulle de flesta tycka att det inte passar sig på en begravning, men jag älskade den scenen. Gud tål att vi hatar och skriker över det som är omöjligt att förstå. Bibeln bär många såna exempel, och Jesus själv använde Psaltarens ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” I mina öron var det just det den förtvivlade musikern sjöng innan han slog sönder gitarren mot dopfunten.
I eftertexterna på den här filmen, liksom på flera av de riktigt bra filmer jag sett den senaste tiden, fanns min kusins namn. Särskilt roligt var det nu när jag just hade fått ett brev av henne. Ett RIKTIGT brev. Vackert och långt som på den tiden man skrev brev.
Oj så jag skrev. Till denna kusin och många vänner. Brev som ofta innehöll just de där orden Jag saknar dig. För ett brev med papper och penna ger en särskild närhet. Jag tycker mycket om både e-post och SMS och förstås långa och viktiga samtal (men mindre om långa telefonprat), men det här brevskrivandet berör mig på ett särskilt sätt.
Det är så sällan nu, men igår låg jag i sängen och skrev svar. Sida efter sida på handgjort brevpapper.
Under min sjukdomstid har jag börjat använda brevlådan som sitter på en fasad, tre hus bort. En äkta, utrotningshotad, gul brevlåda har vi här – bara femtio meter bort. Ändå har jag sällan använt den tidigare. För den töms ju redan klockan tio, och i det vanliga hektiska livet så gäller det att hitta lådan som tömmer så sent som möjligt.
När jag hade postat brevet i morse fick jag se en fantastisk himmel över vår väg och vårt hus, när jag vände mig om.
å ett äkta brev det är inte ofta man får ett sånt numera.För mig har detta med att skriva mail blivit en räddning när jag aldrig tar mig till brevlådan själv och ber man familjen posta kan det ta flera dar innan det är på lådan. SÅ då kan jag snabbt få iväg något. Samtidigt uppskattar jag handskrivna brev så mkt jag som var en stor brevskrivare förr då händerna fungerade.
Ha en bra fortsatt dag kram
Det måste vara sorgligt att inte kunna använda händerna som tidigare…. Men gott att vi lever i en tid med hjälpmedel!
Kram
Den där filmen gör så ont i mitt hjärta. Oavsett om skådespelerskorna är bra eller mjhee! Den berör något fruktansvärt!
Vi hade ett tvillingpar i min lilla stad som blev tillfrågade att vara med i den filmen, men nyblivna studenter som de var med nya jobb så tackade de nej till filmen.
Idag finns det bara EN utav de fantastiska tvillingarna. Hennes syster sjunkande i cancer och åtta månader senare tog hon sina sista andetag, 21 år gammal. Precis lagom till filmen hade premiär.
Vet inte vad jag ville ha sagt med det här egentligen. Kanske att man ska vara glad att man är frisk trots sina motgångar här i livet.
Himla fin blogg du har 🙂 hoppas du blir frisk snart!!
Tack Caroline, för dina fina ord till mig, och för din starka berättelse. Jag förstår att den här filmen väcker känslor som nästan inte ryms i kroppen. Så ofantligt sorgligt 🙁 Svårt att hitta ord för detta tragiska…
Allt gott till dig!
Jag har filmen hemma, men har inte sett den ännu. Däremot har jag läst boken, när den kom ut för många år sen. Och jag har träffat författaren, tjejen som det handlar om, då vi under en period umgicks i samma kompisgäng i tonåren. En fantastisk bok! Och oerhört sorgligt att den bygger på en verklig händelse, även om det inte var exakt så som i boken/filmen.
Nu fick jag en påminnelse att se filmen också. Tack. 🙂
Åh så smärtsamt att veta att boken skrivits ur verklig sorg. Men så värdefullt! Jag läste nu att hon (som trettonåring som förlorat sin tvillingsyster) bad Peter Pohl hjälpa till att skriva eftersom hon och systern läst en bok av honom som berört dem. Vilket hedrande och tungt uppdrag för en författare! Han måste ha gjort det bra. Augustpris. Jag ska låna boken jag nyligen gav min trettonåring.