Tjugondag Knut igår och makens fina pepparkakshus (vårt eget – skalenligt) kraschades och knaprades medan julgranen brann i öppna spisen. Årets hittills kallaste kväll värmdes vi av kvistar och drivor av barr.
Nu är alla barren (åtminstone de synliga) borta och bara stammen står kvar här i julgransfoten och liksom ropar på en ljusslinga.
Så många verkar njuta av att kasta ut julen. Som om den vore något ont som ska rensas bort. Nåt som är mer helvete än himmel. Jag kastar inte ut julen. Den är för mycket himmel och frid för mig för det. Jag gör som jag brukar, i år lite långsammare men annars gör jag som när jag är frisk. Tar lite i taget. Säger farväl långsamt till adventsfrid och julglädje.
Jag har tänkt på helvetet idag efter att ha hittat en dikt som jag skrev för nio år sedan som en övning under den enda skrivarkurs jag hittills gått (men oj så jag längtar mer…). Uppgiften var att skriva på versmått om helvetet. Som så många tidigare diktare gjort. Jag la ut dikten på min författarsida och läste den ordentligt först efteråt. Och jag häpnade. När jag beskrev färden till helvetet valde jag febern som symbolik. Jag som då nästan aldrig hade feber, men nu har haft det i över tio månader. Föraning? Slump?
Jag vill och jag måste men kan inte fly
från feberns förhatliga band
Den drar mig så nedåt. Jag tvingas nu gå
fast kroppen är bunden och stel
Hela dikten finns på Ekhemmanet liksom många andra dikter. En del skrivna här i febersoffan. Julduken och stjärnorna är kvar, liksom julmusiken när jag är ensam hemma i min soffa. Den har klätts om från jul till vardag. När de rödrutiga örngotten och de röda farmorsfiltarna var borta skulle jag nästan kunna kvala in som inredningsbloggare trots att heminredning inte hör till mina intressen. Köket är en gåva och symaskinsbordet kommer från min farmor och dessförinnan från samma stad som min make. Filten köpte sexåringen på loppis för en tandfepeng och örngotten i rätt färg sålde Ellos på rea.
Jag håller med om att plocka bort julkänslan långsamt. I år kommer det gå extra långsamt med min lille medhjälpare. Soc-tanten kommer på första återrapportsbesöket på fredag, så då får vi nog försöka att vara färdigstädade… Fast krubban från Kenya får stå kvar!
Krya på dej-kram
Ps jag jobbade med barn o ungdomar i Dalvikskyrkan ht 2005 tom vt 2007
Klart krubban ska vara kvar. Ett barn är fött och ett barn är fått <3 Hoppas det blir ett glatt besök. Jag minns vårt med glädje.
Lycka till och tack för krya på!
Jag tycker också det är lite sorgligt att städa ut julen. Det finns liksom inget annat mysigt att vänta på istället, och det är bara kallt och grått och mörkt utan alla fina adventsljusstakar.
Läskigt med dikten, ifall det var en föraning. Jag tror man kan få sånna. Jag tror tex att anledningen till att jag så väldigt starkt ville ha barn när jag var 20 år (men inte hade någon som jag kunde skaffa det med då), var därför att det skulle bli problem med barnskapandet sedan. Mina kompisar i samma ålder tyckte det var en väldigt främmande tanke då.
Känner igen den ”föraningen”. Min återkommande mardröm i barndomen handlade om ett sprinterlopp där jag förlorade och den vinnande tjejen fick ett barn i pris! 😮 (Jag har bloggat om hela drömmen tidigare.)
Önskar oss båda föraningar om ett blomstrande författarskap 😉
Jag tror att Gud är större än både sjukdomshelvete och föraningar.
Om du känner att du sjunker då finns han ändå där och tar din hand.
Och drar upp dig.
Kramar.
Förresten det finns nåt bibelord på det där jag skrev. Ska kolla.
Jag tror också på det. Men kan bli rätt arg på Gud över den där fotspårisanden-tendensen: att det först efteråt går att se och känna att jag varit buren. Det är väl det som är tro: att lita fastän jag varken ser eller känner.
Ja visst kan man bli arg på det.
Och förseten finns ju inte ens det där fotspårsstället med i bibeln.
Så man får nog ta det med en nypa salt.
Jag hittade iallfall det där bibelstället jag letade efter.
Ps 40:2-4
”Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, och gjorde mina steg fasta”
Fast jag förstår att det känns som ett helvete att du ska behöva vara så där sjuk hela tiden.
Och så klart man får vara arg på Gud.
Jag hoppas iallafall att han ska dra dig upp ur den där sjukdomen.
Jag skulle nog också vara jättearg på honom i din situation.
Jag tror inte heller det är meningen att vi ska gömma den där ilskan innom oss.
Isåfall hade inte klagovisorna varit med i bibeln.
Eftersom Gud har skapat oss med ett rikt känsloliv vore det väl konstigt om han inte skulle tåla att vi skäller på honom.
Särskilt när det är besvärligt som det är för dig nu.
Många kramar till dig.
Tack Tolmia för den psaltarversen! Och för din medkännande omtanke. Även fast Fotspår i sanden inte är en bibeltext så ser jag det som en tolkning av (enligt mig…) Bibelns viktigaste budskap: ”Du är sedd, älskad och buren. Också när du inte känner det eller ser det”
Uhhh, jag får kalla kårar av din feberdikt. Så kusligt, tycker jag.
Jag blir ledsen av att ta undan julen. Fönstren gapar som svarta hål, som oseende ögon, utan stjärnornas och ljusstakarnas varma sken. Men undan är den, julen igår och adventspyntet idag. Först in, sist ut 🙂 Jag tycker att det är så konstigt, och tråkigt, att det inte finns några lampor med samma svaga milda sken som adventsstjärnorna och ljusstakarna. Åtminstone har inte jag hittat några.
Någon inredningsbloggare är inte jag heller, men ditt kök ser definitivt ut att höra hemma hos en! Jättefint!
Först in, sist ut här med 🙂
Jag säger bara LJUSSLINGOR! Små mysiga lampor, tokrea efter jul. Kan hängas på ett par spikar över en dörrpost eller ett gardinfritt fönster. Eller på en spik längs ett mörkt vägghörn. Ända till midsommar 🙂
Tack för att du ser mig som heminredare. Alla de stökiga kvadratmetrarna får inte synas på bild. Jag kan mejla nåt fulfoto om du vill se hela bilden 🙂
Ja det var med vemod julsakerna packades ner. Idag byter vi gardiner och det blir ljusare med oxå kallare ljus. Ja vi o vi jag gör inget bara säger hur det ska vara.
Fin köksbild den där soffan är jag avis på .
Usch cvilken tråkig kommentar det hrä blev men aga rä så trött så jag knappt orak hålla ögonmen uppe.Sovit dåligt kram
Nej, en hälsning är aldrig tråkig, Kristna. Ledsen att du är så sliten och dessutom inte får sömnen du behöver 🙁
Bön och tanke…