Dagens skrivardag har ägnats åt en predikan. Jag pratar ofta i kyrkan, men kallar det inte för predikan. Men på juldagens eftermiddag får det heta så. Texten är så gott som klar, ute är det snö och ett tiotal minusgrader och snart fylls huset av barn. Jag tindrar. För jag mår bra och julen är här:

Den här sången sjöng vår skönsjungande dotter solo häromveckan. Också då tindrade jag. Min pappa påstod ibland (på skämt får jag nog tillägga för tydlighetens skull) att han brukade säga till mig och min syster om jularna ”Tindra nu, ungjävel!” Det var inte sant. Visserligen brukade han ofta svära, men så sa han inte till oss. Efter hans hjärnskada var alla ord – också svordomar – som kom ur hans mun till glädje eftersom de berättade att det fanns spår av vår verkliga pappa därinne i den sargade kroppen.

Jag tindrar också för att det kommer goda vänner på besök ikväll och för att jag inte ska gå i några affärer varken idag eller imorgon. Städningen sparar jag också in på, tar bara det mest angelägna och låter nytvättade lakan, stearinljus, pepparkakor och hyacinter stå för väldoften.