På Världsbokdagen ligger jag och läser en gammal, god bok och lyssnar på god musik därtill. Det kan tyckas härligt, men det finns så mycket annat jag hellre skulle ha gjort. Arbetat exempelvis. Tänk att den som arbetar sig trött längtar så frenetiskt efter vila, medan den som är tvingad till vila kan längta lika frenetiskt efter en vanlig dag på jobbet.

Mitt yrkesverksamma liv inleddes med arbete på fritidshem, och hjälpte mig inse att det inte var med barn och pedagogisk verksamhet som just jag ska arbeta. Efter det blev det universitet och utbildning till kostekonom. Mitt nuvarande arbete (om jag får lov att kalla det arbetsliv som ligger drygt ett år bakom mig och okänd tid framför mig, för nu) handlar inte längre om måltidsplanering även om jag är kvar i en sån organisation. Jag trivs med arbetet och med att ha kunnat arbeta deltid för att förverkliga skrivardrömmen åtminstone bitvis. Men nu är både yrket och skrivandet långt borta, och det är en utmaning att hitta hopp i att det ska komma en vanlig vardag också för mig framöver.
Hur hamnade jag här? Jag skulle lägga in några bilder och ord om boken jag läser idag, och hade tänkt att både ni och jag skulle slippa läsa om min sjukdom nu. Men detta är mitt nu.

När den här boken, Kajsas kokbok, gavs ut första gången 1935 var det ett helt annat nu. Det var en lärobok i lanthushållsskolor och i den första upplagan fanns det, enligt förordet, med betydligt fler ”kristtidsbetonade” maträtter än i denna senare upplaga som gavs ut 1943. Innan andra världskriget var slut gavs denna bok ut. Ändå innehåller den tips och maträtter som är mycket lika dem vi lagar idag. Kryddsättning och tillbehör har ändrats, men det är ändå imponerande att se hur många av recepten som liknar dem som vi lagar idag. Plättar, parfait och krämig potatissoppa är några exempel.

Det är inte Cajsa Wargs kokbok, men jag anar att namnet syftar lite till henne. Ni vet väl att Cajsa, som föddes redan i början av 1700-talet, aldrig någonsin skrev ”man tager vad man haver”? Det skulle inte vara särskilt föredömligt att skriva recept så. Varken idag eller för trehundra år sedan. Nej, hon sa ”man tager om man haver”. Det är skillnad det. Vår nya mästerkock Jennie Walldén använde förresten uttrycket att hon tager vad hon haver när hon lagar mat. Men jag anar att hon inte tar vad som helst, utan det som finns hemma och som passar i den aktuella rätten. Jag är så sugen att smaka koreansk mat efter att ha läst Gul utanpå och sett Sveriges Mästerkock och Jennies blogg. Om jag vore bättre på att läsa recept istället för att taga det jag haver så kanske det finns chans att jag får smaka något koreanskt här framöver. Jag anar nämligen att den maten innehåller den syra jag saknar i många av Kajsas recept från 1935. Jag gör nästan exakt sån potatissoppa, men aldrig, aldrig utan syrlighet. Och aldrig med vitpeppar och kryddpeppar.

Ett recept för kristider finns i alla fall kvar i boken. Kanske jag ska koka mig en kopp rågkaffe.