Ibland ser jag skymten av den person som med en replik gav mig byggmaterial till en av bikaraktärerna i Väntrum, min första roman. Repliken sades när vi hälsade på varandra för många år sedan. Redan då, när jag var mitt i den starka längtan efter vårt andra barn, hade den här personen för länge sedan nått den ålder när man hellre brukar tala om barnbarn än barn. Ändå kom repliken som om barnalängtan fortfarande fanns där, lika stark. ”Vi har aldrig fått några barn.” Den repliken gav frö till den här scenen. Beas möte med en sörjande granne.

– Hon fick göra sina resor och jag fick ha kvar allt från mitt föräldrahem. Det var så vi delade upp det och det gick så bra. Men det var ju jag som skulle gå först.
Bilderna på väggarna var gamla och det var svårt att avgöra om det fanns någon son eller dotter i familjen som också var på väg.
Han kanske såg hennes blick, eller kände tanken.
– Vi har aldrig fått några barn.
Har aldrig fått. Han sa det som om sorgen över det låg lika nära i tiden som hennes egen. Som om han nyss hade slutat hoppas. Om hennes sorg skulle leva så länge. Bo kvar hos henne hela livet, som ett barn som aldrig blir vuxet.
– Har du ätit något idag?
Han skakade på huvudet och hon gick ut i köket. Hittade kallpotatis och några sillburkar som hon ställde fram på bordet tillsammans med bröd och smör. Äkta smör upplagt i en burk med glaslock. Hon gissade att det var rätt val. Lättmargarinet hade nyss utgånget datum. Kanske var det hennes.
Han vaknade till av maten. Slutade gråta och kunde tala mer. Berättade om Margit och om resorna.
– Det var nog det att hon aldrig blev mor som gjorde att hon längtade bort. Lantlivet var inget för henne. Hon tyckte inte ens om kokkaffe.

Också i min andra roman, den outgivna fortsättningen på Väntrum, finns en äldre man med som en biroll. Flera av testläsarna har uttryckt en längtan att lära känna dessa bifigurer bättre, och den äldre man jag skrev om i novellen Julreträtt har också blivit särskilt omtyckt. Kanske borde jag skriva en romansvit om en vänlig äldre man när jag väl börjar skriva igen. När jag letade länken till Julreträtt/Kärlek i juletid så hittade jag förresten en finsk sida där den och jag står omnämnda. Ännu en gång önskar jag att jag hade lärt mig finska alla de där barndomssomrarna i Tornedalen.

Just nu får skrivandet stanna vid rygglägesskrivna bloggtexter och korta dikter. Små rader som summerar stora tankar.

Men Väntrum fortsätter att själv hitta ut till sina läsare, steg för steg fastän författaren är sjuk. Om du är sugen på att läsa den kan jag rekommendera internetbokhandeln Bokextra som lägger på en föredömligt låg summa för egen vinning. Eller så kan du fråga på bokhandeln i din stad och kanske sätta ett informationsblad i händerna på dem.