Samma månad som vi gifte oss, för tjugo år sedan, föddes den katt som skulle följa med oss i nästan 19 år. Förra vintern fick vi säga adjö till Nelson när hon(!) började bli för sjuk.
Jag saknade henne med oväntat kraftfull sorg. Ett halvår senare fick dottern en kattunge som istället blev familjens fyrfota vän. Vansinnigt söt, men det var länge påtagligt att jag inte kände den här katten som vår Nelson. Hennes ”prat” och gospreferenser kunde jag utan och innan, och nu kom en helt annan personlighet.
Och nu när lillkissen börjar närma sig året känner vi varandra. Hon är sin alldeles egen personlighet, men har samma intresse för att dricka ur muggar och glas, och samma favoritplats i sängen som sin företrädare.
Djur är fantastiska men tomrummet efter dem är fruktansvärt…
Ja….obegripligt stort.
Så söt!!! Jag har varit kattvakt åt en katt som var 24 år och kunde gå på toaletten själv. Rätt häftigt vad man kan lära ett djur. Katten, som för övrigt hette Eskil, hoppade upp på toastolen och gjorde sitt. Jag trodde inte det var möjligt men de hade tränat honom. Jo, de blir nästan som familjemedlemmar och jag saknar fortfarande alla mina hundar. Sista vofsingen var nog värst tror jag. Men livet går ju vidare…
DET hade jag velat kunna lära denna katt! Hon var som lill-liten en hejare på att dra ut toalettpapper och att stoppa ner huvudet i toan, men det där andra verkar överkurs.
Ja, livet går vidare men det är tungt att vissa saker aldrig kommer tillbaka.
Mina kissar har så olika personlighet med. Jag älskar katter och kärleken verkar besvarad från mina små.. Som tur är de bara ”medelålders” än, så jag får ha kvar dem en stund till..
Ja, det är märkligt hur kär man kan bli i ett litet djur…