Igår vajade den kenyanska flaggan mot en blå himmel vid vårt hus.
Den 12 juni 2008 beslutade domstolen i Nairobi att vår son verkligen var vår. För första gången på drygt sju månader kunde vi visa hans ansikte på bloggen. En vecka senare fastställdes beslutet och vi kunde förbereda för hemresa.
Den 12 juni 2008 gick vår tös i Svenska skolan i Nairobi, och firade inte skolavslutning med sin klass i Svartviks skola. Men mormor kunde gå dit och berätta för glada vänner att vi snart skulle komma hem.
Idag är vår dotter så stor att inga föräldrar är med på avslutningen. Men jag åkte dit och smög in ändå, och fick höra fantastisk solosång. Stolt mor, som sen medicindopad tog mig till nästa avslutning. Den allra sista i sitt slag. Barnen sjöng så starkt och härligt, men både vemodet och regnet hängde tungt i luften. Jag satt där på medhavd stol och önskade att jag hade kunnat och fått vara kalasfixare också idag. Då skulle jag ha ordnat ett storslaget farväl till skolan och dess historia, och den personal som har funnits där för våra barn i vardag och glädje och sorg.
Så många känslor på samma gång!
Grattis på ”fådelsedagen”! (Nu vet jag ju att ni fick sonen i er vård långt innan dess, men ändå) Vilken glädjens dag – och vilken härlig bild med flaggan!
Men så ledsamt med skolan. Jag förstår att det måste kännas tungt. Framförallt för de små är en liten skola så bra! Så innerligt trist att de styrande inte förstår er skolas värde och betydelse!
Våra barn hade avslutning idag, i hällregn, men det gjorde inte så mycket eftersom avslutningen var i den närbelägna mycket gamla lilla kyrkan. Så fint!
Tack! Många dagar att fira finns det med våra båda längtansbarn. Och många år av längtan att lägga ner i firandet.
Grattis till sommarlov även hos er, och till skolor som består!
Glädje o vemod. Det är alltid vemod lämna en klass men att skolan upphör skapar ännu mer känslor. Hoppas det blir bra för sonen i all fall. Förstår den stolta modern. Var rädd om dig kramar
Tack detsamma! <3
Ja, jag hoppas och tror att det blir bra för gossen, men många känslor ryms också i honom och kamraterna.