Det verkar som att många drabbas av eller bygger upp krav runt julen. ”Är du färdig?” frågar man (eller snarare kvinna) som om det var ett högskoleprov och inte ett högtidslov det handlade om.

Kravlöshet är något jag skriver om då och då. I nära relationer och harmoniska situationer. Nu kanske jag uppfattas som en krävande person som förväntar mig omtanke från höger och vänster, men det krävs inte mycket för att förväntan ska uppfyllas med råge. Att någon önskar mig en GOD JUL och ett FRISKT 2013 räcker. Mer krävs inte för att omtanken ska kännas.

Och det är inte mycket som krävs för att julen ska kännas i mig. Lite rött, massa ljus och julsånger i mängd. Det behövs inte ens ett storstädat hem eller en massa mat och människor. När jag och käre mannen nyss hade träffats kände vi tidigt att vi inte ville åka som stressade tomtar mellan våra familjer i norr och syd, så vi firade flera jular på tu man hand. Bara vi, i Uppsala, där inga släktingar bodde – men vänner som vi hade förejulsmys och mellandagskul med. Fantastiskt härligt och just kravlöst. Hasselbackspotatis på julafton för att vi kände för det. Kyrkbesök och promenader. Den kravlösheten har hängt med, och en jul med honom och barnen är komplett oavsett övriga ingredienser.

En av de tvåsamma jularna var den när vårt efterlängtade barn snart skulle komma ut. I den vevan fick jag en målad mage av barnafadern.

Detta år målas ingen mage, men juldagarna får komma kravlösa och så skimrande det är möjligt. En spontan inbjudan till nära vänner, geografiskt nära och hjärtans nära, ledde till en skimrande och sen kväll igår. Och en långsam kortpromenad hem i snön strax före midnatt.

Sista kvällen innan jullovet börjar kan läggtiden få vara helt uppåt väggarna. Liksom snön.