Långsamt, långsamt får jag ta mig genom dagarna för att tillfrisknandet ska fortsätta framåt. Jag mår bättre, men om jag slarvar med vila så går det lätt bakåt igen. Fingertoppskänsla och tålamod verkar behöva vara avgörande ingredienser tillsammans med pillren i medicindosetten. Myrstegen fortsätter åt rätt håll om kroppen får den vila den behöver. Och det är betydligt mer vila än jag egentligen har lust att ge den. Så jag tar hjälp. Låter teven rulla, också den med långsamhet som tema. På SVT:s Öppet arkiv finns många timmar av långsam underhållning. Som Lackalänga från 1987.

Den här serien om en folkhögskola gick på teve ett par år innan jag själv gjorde mina år på folkhögskola. Jag såg inte så många avsnitt då, som 17-åring, men gör det nu. Långsam gestaltning, vilsam igenkänning, och starka påminnelser om vad folkhögskolelivet gav mig. Det viktigaste var min man. Två veckor efter terminens start var vi ett par. Min stora kärlek och jag. Det är 23 år sedan nu. Mycket har hänt sen Lackalänga och vår folkhögskoletid. I världen, med tekniken, i det egna livet. Mycket händer ännu. Glädjevågor, orosmoln och vardagsstiltje. Och i allt det finns kärleken kvar.