Dagens feberunderhållning heter Fjällbackamorden. Filmatiseringen av Camilla Läckbergs böcker som nu sänds på SVT. Spännande berättelser och en inspirerande författare som är fenomenal på något jag inte kan: att marknadsföra sitt skrivande. Skriva kan jag (eller kunde på den tiden jag var frisk…) men att lyfta mina texter till vida läsekretsar är en kompetens som jag saknar. Och önskar att jag hade.
Ännu har jag inte skrivit någon deckare, men eftersom det är en underhållande genre finns det planer på att göra det. Första steget får kanske bli att läsa Camilla Läckbergs deckarskola som hon generöst bjuder på via sin hemsida. Camilla bjuder också på mycket av sig själv. Det gör förvisso jag med, som berättar om tårar, familjeögonblick och sjukdomshopplöshet som andra skulle betrakta som för privat att dela med sig av. Men när det gäller mina romaner och noveller är jag noga med att hålla dem långt borta från mig själv som privatperson.
Självklart är det mina erfarenheter som skapar berättelserna, och karaktärsdrag jag upplevt som bygger mina rollfigurer. Men jag är mån om att inte skriva mitt eget liv. Det har hänt att någon t ex har trott att min Väntrum är en självbiografi vilket har gjort mig ytterst irriterad eftersom det känns som att det förminskar författandet och begränsar kreativiteten. Något sådant verkar inte bekymra Camilla Läckberg. Hennes huvudperson har så många likheter med författaren att det är svårt att låta bli att blanda ihop dem. Deckarförfattare, polishustru och småbarnsförälder. Till och med utseendemässigt är filmkaraktärerna lika de verkliga. Kanske är också det ett marknadsföringsdrag? Vad vet jag, jag kan som sagt inte sånt.
Författare och rollfigur i varsin morgonsoffa.
Polismakarna.
Verklighet och dikt, eller dikt och verklighet?
Jag vet inte om jag är mer lik dig eller Läckberg faktiskt.. Jag utgår väldigt mycket från mitt liv, men som du säger läggs det ju till väldigt mycket fantasi och påhitt. Jag har svårt för att skriva precis som verkligheten är, för det är lite tråkigt.
I min deckar får tex en huvudperson missfall, men då har jag gjort så att det är ett sent missfall, för att det ska bli mer dramatiskt, alltså i vecka 17, när det är ett barn. Och sedan har jag en annan huvudperson som är lik mig i väldigt mycket, men då har jag gjort den till en man, för även om män och kvinnor är olika så kan man ju ha samma tankar om liv och död och kärlek.
Om jag hade vetat hur hade jag hjälpt dig att marknadsföra din bok! Nu vet jag inte hur man gör sånt.
Jag har faktiskt tänkt köpa den och läsa men ännu inte haft så mycket tid till läsning, men det ska jag göra snart, så kan jag skriva ngt fint om den på min blogg i alla fall.
Tack för dina funderingar och din omtanke om mig och min bok! Intressant att skriva en karaktär som är av annat kön eller på annat sätt olik en själv. Min första publicerade text handlade om en mycket gammal man, men sen har det mest handlat om kvinnor 🙂
Intressanta reflektioner! Men om jag inte missminner mig fanns inte polismannen i hennes liv när hon skrev första boken……..så frågan är om hon skrev in honom i sitt liv via böckerna……apropå verklighet och dikt.
Jo, så var det ju! Men om verkligheten hade flutit ihop med böckerna skulle jag vara ännu mer noga att måla karaktärerna med penseldrag som inte riskerar verka dokumentära. Men CL verkar resonera på annat sätt. Och skriver på annat sätt än jag vill skriva. Men ang antalet läsare skulle jag gärna likna henne aningen mer. 😉