Efter att tekannan hade tippat för femtielfte gången var jag tvungen att trotsa min totalt opyssliga personlighet och försöka komma på en lösning. Annars kanske den här fina, vunna kannan snart är ett minne blott.
En ny disktrasa och en sax var allt som behövdes. Eller, ärligt talat, två trasor eftersom den första visade sig bli mindre i fuktigt skick och trillade ner i tevärmaren. Men på andra försöket blev det perfekt. Inte särskilt snyggt, men med en fuktad trasrundel står tekannan stadigt på tevärmaren som är av fel modell för kannan (trots att båda är signerade Höganäs…). Lagom när kannan är tömd har trasan torkat och mister sin funktion, men då kan den få vila till nästa testund. Nöden har ingen lag. Ibland får den mest opyssliga ta fram saxen. Lagen har nog ingen nöd heller förresten. Det tänker jag ofta när jag läser om små barn och/eller deras föräldrar som förskjuts från Sverige…
Idag väntar vi på goda vänner. Såna som står så nära att varken dammråttor eller otvättat hår är i vägen. Det var inte heller i vägen igår, när vi äntligen gjorde slag i saken att beställa middag från vår favoritrestaurang i Sundsvall. Den fyller snart fem år. Strax innan vi firar fem år sedan barnbesked. Det firade vi där. På Dolcetto. Ett ställe värt många omvägar. Med mat som kan göra fest fastän det finns en del nöd att sucka över.
Vi kunde snabbt få vår delikatessbricka, trots Pernillaeffekten 😉 och apropå det har jag ännu inte hittat nån kändisbloggare som skrivit om min roman. Ibland har jag dock skickat den till både kända och okända, både bloggare och icke-bloggare. Bara för att jag tror att jag genom Väntrum skulle kunna ge dem något. Just nu lyssnar jag på en fantastisk (obloggande 😉 ) sångerska som jag skulle vilja ge boken till. Vi får se om jag törs. För det finns väl ingen lag om att man inte får ge presenter till kända personer som man inte alls känner?
Tänker att om du känner en keramiker så kan säkert denne specialgöra en tevärmare som passar till kannan. Jag blir nervös att tygrundeln ska börja brinna :-).
Eftersom jag inte känner nån keramiker är det tur att jag inte tror det finns minsta risk för brand 🙂 Men eftersom du är orolig lovar jag att inte lämna kannan ensam hemma med värmaren.
Det låter bra! Här önskas ingen brand!
Visst är det konstigt ibland vad man får för sig. Du verkar vara en sådan människa som känner en keramiker :-).
Jag är glad att ni har så goda vänner. De människor man kan bjuda hem fastän allt inte är eller ser ut som man vill är guld värda. Hoppas att ni får en fin dag!!
Ja, det är fantastisk att ha såna vänner! (Just nu är alla utom sjuklingen på vift).
Jaså, jag verkar vara en sån som känner keramiker 😀
Men, nä! Jag har inga Gudrun Sjödénkläder heller – fastän jag tycker de är jättefina! Men jag är för snål för att köpa sånt!
Det är jag också för snål för! Och med mitt yrke blir det bara lite för mycket klichéuppfyllelse dessutom 🙂
🙂 Superroligast var när vi åkte tåg till Gbg på ett känt event där såna som du och som jag brukar hänga. På alla säten låg en tygkasse från GS, med katalog och kuponger i. Praktiska kassar, outnyttjade kuponger!
Mäh… Det är ju kändisar från både BTVP och DOEB som skrivit om boken juh! 😀
Ja, det är det! Puss på er alla! Jag är så glad för varje omskrivning! Dels för att det berättar att nån blivit berörd, dels för att det har givit fler läsare. Fast nu är det stiltje, så Väntrum skulle ändå behöva nån riktig megakändis som berättar att det här är den bästa bok hon (mer sannolikt med en hon än en kändisbloggare) läst i HELA SITT LIV. 😉 Och gärna att hon ska bekosta en översättning till tio andra språk. Drömmen Om En Boksuccé, liksom….