Någon annans reaktion på ett inlägg på Facebook ledde mig till en blogg som gav ett känsloeko inom mig. Minnen av den förtvivlade barnlängtanstiden då kroppen slet och själen brast. 

Fastän jag nu varit sjuk i 4,5 år i en sjukdom som begränsar livet och är tung att bära så mår jag psykiskt betydligt bättre än då. Få kan ana hur smärtsamt det är att längta barn, att kämpa och försöka utan att komma någon vart. 

Ur den känslan skrev jag min roman Väntrum, och lät min huvudperson Bea må väldigt dåligt men hitta hoppet igen. Ibland får jag läsarbrev från trasiga längtare som berättar att min bok har hjälpt dem att hitta hoppet, och börja läka igen. Det är svårt att tänka sig något finare omdöme. 

Numera lever jag och min livskamrat med längtansbarn istället för barnlängtan. Det går inte en dag utan att jag gläds åt att de finns hos oss. En född av mig och en född av någon annan. Båda älskade med samma självklara kärlek, och lika nära som om jag hade burit dem båda. 

Efter år av trasig längtan blev familjen komplett. Jag önskar alla längtare just det. 

Väntrum finns på Bokus och Adlibris och på en hel del bibliotek. Efterföljaren blev klar innan jag blev sjuk, men är inte utgiven.