Den första romanen av vännerna Hjort/Rosenfeldt läste jag i våras. Det fördolda. Den var spännande och engagerande, men jag irriterade mig på slutet som verkade onödigt. Nu har jag läst uppföljaren, Lärjungen, som helt och hållet bygger på det där slutet. Och Lärjungen slutar på samma vis, med en irriterande detalj, som denna gång får mig att se fram emot nästa deckare i serien. För den här boken var otrolig. En rafflande berättelse, ett språk som verkligen har tagit sig (eller så har jag bara blivit mer förtjust i författarna) och en spänning som känns i magen.

Jag undrar hur de bär sig åt när de skriver Michael och Hans. Det är förmodligen inte alls så att de sitter sena höstkvällar vid en brasa i en enslig stuga och bygger intriger, relationer och personligheter över ett glas rött. Men det verkar också lockande. Är det nån annan skribent som bjuder upp till deckardans så kanske jag hakar på…