Idag är jag ingen glad medborgare.

Kommunfullmäktige beslutade i eftermiddag att stänga skolan där vår gosse nyss har börjat. En anrik skola med omkring åttio elever där vår dotter hade en fantastisk start. Samtidigt behålls en skola med omkring femton elever och det satsas stora pengar på andra skolor. De enda som pläderade emot nedläggning var Sverigedemokraterna. Också det sorgligt, om det innebär att besvikna föräldrar lägger sina röster på dem framöver. Sorgligt är det också att inte en enda av sundsvallspolitikerna svarade på ett mejl jag skrev förra veckan angående nedläggningen. Inte en enda i hela kommunfullmäktige, dvs de som har e-postadresser angivna på fullmäktiges hemsida. (Uselt, för övrigt, att inte alla har det.) Jag inbillade mig att kontakten med väljarna var viktig, men jag hade tydligen fel.

Landstinget gör mig inte heller glad. Jag har fått bråka i telefon med en läkare som tycker att det är helt rimligt att jag får vänta ytterligare en månad på ett läkarbesök. Det är jobbigt att strida för sin sak, och än mer jobbigt när febern har rusat i kroppen i över ett halvår.

Riksdagen får mig också orolig. Det finns ett förslag om föräldraförsäkringen som innebär att man bara får ta ut ett fåtal föräldradagar efter att barnet har fyllt 4 år. Det skulle vara en tragedi för alla de barn som adopteras när de är äldre än fyra år.

Jag vill inte vara så här besviken på politiker. Det finns redan alltför mycket politikerförakt. Jag vill fortsätta tycka att de gör ett enormt jobb som ägnar så stor del av sin tid till att förbättra för medborgarna. Men idag är det ruskigt svårt. Idag är det mesta svårt. Det är nog bäst att gå och sova tidigt och försöka tro att imorgon är en annan dag.