Någon gång har jag sagt att skrivandet är som att andas för mig. Jag har upptäckt – efter att skrivandet var det som hjälpte mig att hitta ut ur utmattningen för ett decennium sen – att jag inte kan, inte vill leva ett liv utan skrivande. Ändå har jag gjort det nu. Febersjukdomen har gjort mig för trött att skriva noveller eller roman under den här vårvintern, våren, sommaren. Jag har skrivit blogg och en del haikus, och även (lite mer otippat) schlagertexter i sjukhuset väntrum. Så helt har jag inte hållit andan 😉 De längre texterna har dock legat orörda, men nu när jag mår bättre börjar det spritta i de kreativa nerverna igen. Det föds tankar på nya texter. Som idag när jag såg den här etiketten.
Jag skulle kunna klistra den där etiketten på min panna. Direkt solljus klarar jag inte av. Då exploderar feberhuvuvdärken och sjukdomskänslan. Så skydda mig ett tag till. Snälla.
En liknande etikett har inspirerat till skrivande förut, i min roman Väntrum. Just det här avsnittet nämns också i en av de recensioner som skrivits under de här fyra åren.
”Förvaras utom räckhåll för barn”
Etiketten satt på undersidan av doftljuset som hon hade fått på sin födelsedag. En dag som hade passerat utan mer firande än att Anders bjöd på middag på thairestaurangen. Mamma och pappa hade skickat blombud. Sussi och Maggi ringde. Och ljus och linneservetter hade hon fått av Karin som kommit förbi på lunchen. Hon petade bort klisterlappen och tänkte att det här hemmet måste vara bästa platsen för det. Utom räckhåll.
Så mycket som var utom räckhåll. Hon var det själv. Utom räckhåll för barn. För tillvaron. Arbetsliv och framtidsplaner. Sociala relationer. Även om det hade släppt lite så var hon som en nybörjare. Koderna svåra att lära sig igen.Ur Väntrum, Cecilia Ekhem (2008)
Drömmer du också? Vill du också skriva?
Våga! Skriv! Lev din dröm!
Och kanske att det du skriver kan ta plats i författarcoachen Ann Ljungbergs spännande novelltävling Att leva sin dröm. Det är min dröm (att bli frisk och kunna) åka på en skrivarresa för att tänka, andas och leva skrivande.
Vad fint det var beskrivet. Din längtan efter barn. Förstår hur just den klisterlappen fick det att kännas.
Önskar jag kunde skriva också.
Men det är bara korta blogginlägg jag kan skriva.
Allt annart är för svårt just nu.
Men visst har jag en dröm om att nån gång få skriva hur mitt liv blev.
Tack för din fina blogg.
Tack Tolmia, för dina fina ord. Jag tror du har en viktig berättelse att föra vidare. Inte minst till barnen. Och jag önskar att ljuset ska få flöda över det kapitel som är på väg att börja nu.
Ja jag villa vara den perfekta fostermamman, som skulle skydda barnen från allt ont i världen. En stabil mamma som skulle finnas för dom alltid…kan inte skriva mer för nu gråter jag…
<3
Ja, det är tungt att inte kunna vara den man vill vara. Jag önskar att du snart ska må så bra att det känns OK att inte vara perfekt, det är ingen av oss. Och allra starkast är vi när vi vågar se vår litenhet och söka hjälp att hitta tillbaka. I det är du en förebild för dina barn och för mig. Stor kram och varma tankar
orkar bar skicka en kram
Det är stort nog. Kram